trettinånting

Årets CD: Coldplay: X&Y
Årets klassiska CD: Concerto Köln & Sarband - The Waltz
Årets film: Star Wars Episode III: the revenge of the Sith samt Hotel Rwanda
Årets återutgivning på dvd: Brända av solen
Årtes bok: Snö av Orhan Pamuk
Årtes tv-insats: Christine Meltzer som drottning Silvia

Årets mest överskattade, alla kategorier: Ulf Lundell

En kul artikel om bloggar från Affärsvärlden. Deras kristallkula säger att bloggarblir big business under 2006. Bloggare som Linda Skugge har haft 1 miljon besök sedan i september med 11000 unika besökare om dagen.

"2006 skulle kunna bli året då jag, Fredrik Virtanen och Liza Marklund gör revolution. Vi skulle kunna ta steget och hoppa av från Aftonbladet och Expressen och starta en egen blogg/sajt. Vi skulle verkligen skrämma skiten ur alla mediechefer" säger Linda Skugge i artikeln.

Jag tror bloggandet har stor potential eftersom det är så enkelt och billigt. Det utmanar verkligen traditionella medier och deras gate-keepers. Saknar du kontakter i "de rätta kretsarna" kan du blogga dig till cred och berömmelse... Hur många andra bibliotekarier har tidigare hamnat i Damernas Värld? Skulle man dessutom kunna bli rik på sitt bloggande (eller åtminstone leva på det) vore det ju en höjdare.... Kanske kan man säga upp sig och sköta sitt bloggande från en trevligare plats på jorden? Men då kanske jag skall satsa på något mer kioskvältaraktigt än att blogga om turkisk litteratur, ha, ha...

Läste DeepEdition om att bli mer vuxen. Känner igen mig delvis. Har en känsla av att detta är vanligt bland 70-talister. Vi har både strävat efter att bli vuxna och samtidigt tycker man att det är lite halvjobbigt när det väl inträffar. Jag tror också att många av oss bromsades i vårt vuxenblivande när allt bara slog grisnit under 90-talskrisen. Det var liksom inte självklart längre att det blev bättre och bättre och att det fixade sig med jobb och allt det där. Föräldragenerationen undrade vad som var fel med oss eftersom allt tog så himla lång tid: barn, fast jobb, hus och allt det där. Det blev nästan lite overkligt att man skulle komma dithän. Och som den ironiska generation vi är distanserade vi oss och började tala om att "samla vuxenpoäng". Varje vuxenpoäng jag samlat på mig har åtföljts av ett ironiskt leende på något sätt.

Det är klart, det beror lie på vilken miljö man befunnit sig i också. Akademiker i större städer har en tendens att skjuta upp åtminstone några av vuxenpoängen och vissa saker, som en hygglig bostad som man kan tänka sig att bli förälder i, är svårare för oss i dyrorter att fixa till. Det är därför jag känner mig som bruden i Masjävlar när hon träffar sin klasskompis syrra i blomsteraffären när jag åker till byn där jag och bro växte upp. Ni vet, det första hon frågar hemvändartjejen är om hon fått något smått. För det har de där uppe. Fatta att en del av mina klasskompisar har barn som är i nedre tonåren nu! De första fick barn när vi gick i nian! Det är ångestskapande särskilt som det är det enda som betyder något där i byn. Om jag säger att nej, ingen knodd än, men det beror på att jag pluggat en massa, jobbat som ett svin, pendlat till jobbet ett par år, rest jorden runt med ryggsäck och att en bostad större än en garderob där jag bor är så dyrt så det har jag inte haft råd med förrän de sista åren stirrar de bara tomt på mig och säger som i filmen att "ja, man kan ju göra så å". End of discussion.

Vuxenlistan ser ut som följer (utan inbördes ordning):
Tillsvidareanställning
Någon form av post med särskilt ansvar över något på jobbet
Genomgången skilsmässa/separation
Gift
Barn
Bil
Fast, egen bostad av något slag (ej andrahand, kombo eller mambo)
Pensionsförsäkring
ICA-kort
Aktiesparande
Lantställe
Parmiddagar
Antirynkcreme (gäller även män i denna metrosexuella tid)
Weekendresor

Fjorton punkter. Av dessa har jag klarat av 12. Vilka tänker jag inte specificera. DeepEdition skriver om att ge upp sina käpphästar. Det tror jag att jag har lyckats göra, men inför varje nyår och födelsedag summerar jag alltid på något sätt....

Ja, gott nytt år på er då om jag inte hinner skriva något imorgon.

Vad kan passa bättre en dag som denna då hela Mälardalen ser ut som Narnia, som någon skrev i en blogg, än att skriva ned några tankar om en bok som utspelar sig i en stad som blir avskuren från yttervärlden genom ett snöoväder?

Jag talar givetvis om Orhan Pamuks bok Snö. När Orhan Pamuk själv talade om boken på Bok- och biblioteksmässan karaktäriserade han den som både kriminalroman och en politisk roman utan politiskt budskap.

Boken utspelar sig i den lilla staden Kars i östra Turkiet strax innan ett kommunalval skall hållas. Här finns många olika grupperingar representerade: kemalistiska sekularister, marxister, islamister, desillusionerade marxister som blivit islamister, kurdiska marxister och kurdiska islamister. Dessutom har ett antal flickor i staden begått självmord eftersom deras val att bära sjal har lett till att de avstängts från undervisning vid stadens lärarsemnarium. Här hamnar huvudpersonen, som kallas Ka: en sekulariserad, intellektuell turk från den kosmopolitiska staden Istanbul som tillbringat många år i exil i tyska Frankfurt. Till Kars har även ett teatersällskap med sekularistiska förtecken och den mystiske islamisten Blå kommit. Pamuk gör här Kars till ett miniatyrturkiet, ett destillat av grupperingar och strömningar som finns i samhället. När han låter Kars bli avskuret från yttervärlden använder han sig av ett klassiskt litterärt grepp känt från deckar/thrillergenren: olika grupperingar och individer där det finns en potential för motsättningar och spänningar ska uppstå föses ihop med varandra och blir isolerade vilket bäddar för trubbel. Främlingar som Ka (som inte har någon koll eftersom han som sekulariserad, intellektuell övre medelklasskille från storstaden som dessutom bott utomlands i många år är ganska malplacerad i denna avkrok), teatersällskapet och Blå sätter genom sitt handlande snöbollen i rullning. Här blir det kupp, ond, bråd död och kärlek. Ramhistorien är intressant och bitvis rent absurd, men den verkliga behållningen av boken får man genom frågorna den ställer.

Orhan Pamuk är en sann intellektuell. Med det menar jag att han ser nyanser där andra ser i svart och vitt. För honom finns inga självklara svar: det är frågorna som är viktiga. Han har förmåga att se bortom stereotyperna och skildra de människor som utgör beståndsdelarna i de olika grupperingarna. Människor som är sammansatta och inte endimensionella i sina bevekelsegrunder och liv. Han skildrar till exempel Ka, den sekulariserade intellektuelle som i snöfallet ger uttryck för en närmast Wallinsk panteism, ett agnostiskt vemod, inför anblicken av snöflingans mysterium. Ka, en rationell intellektuell, sätter dessutom igång ett politiskt skeende vars konsekvenser han inte kan överblicka, med det högst enkla motivet att han vill få ut folk från ett hotell så att han skall kunna få till stånd ett kärleksmöte med den vackra Ipek. Även den unge islamisten Necip med ambitionen att skriva världens första islamistiska science fiction-roman skildras på ett sammansatt och varmt sätt som man som läsare inte är van vid. De unga kvinnornas olika bevekelsegrunder för valet att bära sjal som täcker huvudet skildras liksom skälen till att människor blir islamister alternativt sätter all sin tilltro till den turkiska armén.

De viktiga frågorna som ställs handlar inte bara om Turkiet. De har giltighet även hos oss idag. Är det rätt eller fel att försvara demokratin och den sekulära staten med militärmakt och vapen? Är det förenligt med demokratin att utestänga kvinnor som bär sjal från utbildning även om motivet är ett försvar för demokratin i den mening att man vill undvika att samhället blir islamistiskt (eller, för all del, fundamentalistiskt kristet)? Om islamister (eller kristna fundamentalister som förespråkar teokrati) bildar ett parti och ställer upp i demokratiska val - hur ser man på det? Särskilt om det i deras ideologi finns en motsättning till den sekulära demokratin? Boken ger inga svar. Den bara invecklar frågorna ytterligare.

Dessutom ställer Pamuk frågan om identitet, normativitet och orientalism. Normen, som präglar människors identitetsskapande ända bort till Kars, är occidenten och den sekulariserade västeuropén. Detta är något som alla grupper och personer i boken förhåller sig till. Ka har, till stor del, gjort denna normens identitet till sin genom sin kosmopolitiska, intellektuella, sekulära medeklassbakgrund och sin vistelse i västeuropa. Ändå känner han sig lika hemlös där som i Kars. Islamisten Blå definierar sin identitet som ett motsatsförhållande till den sekuläre occidentalen. Hos många vi möter i boken finns känslan av att västeuropéer inte ser dem eller ser ner på dem, men samtidigt en stolthet över den egna identiteten (Vi är fattiga, inte dumma säger en karaktär). Jag tror att detta sätt att brottas med identiteten och att den alltid utformas i relation till normen (som negation eller "nästan som") är gemensam för oss alla som inte är vita, heterosexuella, icke-funktionshindrade occidentaler av manligt kön. Därför fungerar boken på ett universellt plan även här.

Genidraget kommer ändå i sista kapitlet där Pamuk genom sina envetna frågeställningar ställer allt på huvudet för den occidentala medelklassbrud som skrivit om denna bok (d.v.s. mig). Jag fick anledning att ifrågasätta mina egna, omedvetna motiv för att läsa denna bok. Men hur tänker jag inte avslöja här. Läs den själv!

Dammar av en klassiker från en av
mina gurus Will Kymlicka.
Hade den som kurslitteratur för länge sedan, men den är bra att ha i bokhyllan och damma av då och då som referensverk. Alltså:

Will Kymlicka: Modern politisk filosofi: en introduktion

Vill ni ha fullständiga specifikationer samt ta reda på var ni kan låna den om den tagit slut hos bokwallan har ni en användbar länk här.

Har jobbat här i snart ett år nu och arbetsplatsen blir, till min stora, skräckblandade förtjusning, mer och mer Spin City för varje dag (ni som fortfarande tror på myten om bibliotekarier som små tystlåtna, pryda och trista kärringar kan komma och bli överbevisade om motsatsen).

Jag är givetvis Carter. Fast tjej. Och albinoblond.

Efter att ha grottat ner mig i kravspecifikationer för RFID-teknik för bibliotek, gallring av gamla reseguider, administration kring nya användare av it-stöd och system och annat upphetsande var det dags att ge sig hän åt yrkets kreativa sida. Min tjänst är väldigt administrativ och it-inriktad till sin karaktär så jag såg till att få bli faktateamets representant för mini-utställningarna tillsammans med min sagolika, trendspanande kollega K (som för övrigt bor i hippa SoFo, såklart: även där hade hon trendkänning innan någon annan hade det) för att få någon slags jämvikt.

Vi ville göra något nyårstema och spann vidare på nyår, champagne, dekadens och flärd och landade i La Belle Epoque. Nu har vi ägnat förmiddagen åt att fixa en mini-utställning på temat La Belle Epoque med böcker, filmer och musik om champagne, rysk kaviar, can-can, Toulose Lautrec, Marcel Proust, det franska köket, sekelskiftets Paris....allt som luktar flärd, frasande kjolar och Frankrike!
Nu vet åtminstone jag vilket tema jag skall ha för nästa fest!

Vill bara tala om för er alla hur mycket jag älskar Google Earth! Alla ni som eventuellt missat detta: skaffa nu!

”Hur mycket jag än försöker beskriva och klargöra Kärleken

blygs jag för allt jag sagt när vi råkas.

Fastän tungans mening är upplysande

överglänser den outtalade kärleken desto mer.

Pennan raskade på med ordvändningen

Den vederfor kärleken och sprack itu.”


Djalalu'd-Din Rumi (1207-1273)

Lena Jordebo skrev i Dagens Nyheter 2005-12-27 en liten intressant blänkare om den exploderande marknaden för "religiösa produkter" i USA och vilka pengar det ligger i att nischa och marknadsföra produkter för segmentet born-again-christians (d.v.s. den religiösa högern). Här finns allt från snabbmatskedjan Chicken fil-A som har söndagsstängt av religiösa skäl till Godcasting (podcasting med religiöst innehåll). Dessutom är det en lönande affär att marknadsföra produkter i allmänhet (bilar till exempel) mot gruppen högerkristna eftersom de blir allt fler och allt köpstarkare.

Detta med att individer söker sin tillhörighet och förlägger sin identitet i små, definierade grupper (baserade på till exempel veganism, religion, etnicitet, politisk hemvist, sexuell läggning etc) snarare än som medborgare i en nation skulle, mycket förenklat, kunna sägas vara uttryck för en form av kommunitarism. Detta är en utveckling vi även ser i Sverige. Det positiva med detta är, som jag ser det, att det civila samhället härigenom kan stärkas. Risken är dock, som bland annat Gunnar Fredriksson påpekar, att om de små grupperna i ett samhälle inte förenas av vissa gemensamma värden och om de isoleras ifrån varandra riskerar de att ställas emot varandra.

Den kapitalistiska marknaden har, som jag ser det, en fantastisk förmåga att lyfta vissa av dessa grupper som tidigare varit marginaliserade. Kapitalismen, i sin rationella form, diskriminerar ingen. Grupper som är marginaliserade och osynliggjorda av andra kan därför bli synliga och räknade med i som konsumenter (åtminstone och det är inte obetydligt i sammanhanget). Brasklappen är förstås "så länge dessa grupper har någon form av köpkraft". Så banade marknadens upptäckt av de rosa pengarna väg för en större synlighet för homosexuella i reklam och media. Detta kan kanske anses ytligt, men jag tror att det var en stor faktor bakom den enorma frigörelsevåg som hbt-rörelsen upplevde på 1990-talet och ända fram till idag. Från "problempersoner" som låg hemma och grät och läste Boye eller såg på Maurice (passiva objekt som det var lite synd om) så blev hbt-människorna konsumenter (aktiva subjekt) och som en följd av (bland annat) detta synliga, aktiva medborgare.

Detsamma kanske kommer att gälla alla muslimer som bor i Sverige. Lite nyvaket har svenska handlare så smått börjat inse att muslimer i Sverige är konsumenter, inte minst inför Ramazan och Bayram. Jag tror detta kan bidra till att de övriga svennarnas bild av muslimer blir en annan, mer positiv med svenska muslimer som aktiva subjekt.

Så då borde jag väl anse att den religiösa brandingen och de högerkristnas "fromma pengar" bara är något positivt? Jo, det gör jag delvis. Vuxna människor som väljer att bli born-again-christians har sin fulla rätt att göra det och det är bara naturligt att det växer fram en marknad för produkter riktade till dem. Jag tror också att den marknaden kommer att växa även i Sverige. Problemet blir bara när leva-och-låta-leva-principen inte gäller längre. I U.S.A försökte högerkristna förmå biljätten Ford att sluta annonsera i bland annat tidningar riktade till hbt-gruppen genom en köpbojkott. Sista ordet i den striden är inte sagt än. Min poäng är denna: om marknaden har denna fantastiska förmåga att höja en grupp människor vilket kan få ett emancipatoriskt resultat så kan en annan grupp genom köpbojkott kanske också se till att marknaden sänker en grupp? Eller? Är det så enkelt att Fordstriden till sist blir en kamp om vilka som har mest köpkraft: de homofoba högerkristna eller hbt-folket? Eller räknar marknaden också med andra variabler i sin lönsamhetskalkyl: ethos, pathos och image till andra än gruppen högerkristna?