trettinånting

Mellan varven under helgens sällskapsliv (så ansträngande att jag inte orkade blogga, ha,ha) läste jag en gammal favorit i repris: den föredömligt korta romanen Påstår Pereira av Antonio Tabucchi. Romanen utspelar sig i Lissabon 1938. Detta finns ett sidomotiv till varför jag läste om den. Jag var i Lissabon förra hösten och det är alltid kul att läsa skildringar från platser man besökt. Nu blir den som förväntar sig målande skildringar av denna vackra stad lite besviken - det är inte där tonvikten ligger även om romanens beskrivningar av atlantbrisen ger extra färg till den läsare som upplevt den på plats. Romanens poäng är att den väcker helt andra frågor hos läsaren. För mig aktualiserade den min gamla käpphäst om intellektuellas roll och ansvar som demokratins försvarare och varje överhets analytiska kritiker.

Slutet av 1930-talet var en mörk epok i Europas historia. De flesta håller fortfarande i medvetandet de diktaturer som då utgjorde svarta, bruna och röda fält på Europas karta: Stalins Sovjetunionen, Mussolinis Italien, Hitlers Tyskland och Francos Spanien. Färre associerar dock tidsperioden till Salazars fascistiska regim i Portugal trots att portugiserna inte blev kvitt grönskjortorna förrän efter nejlikerevolutionen så sent som 1974.

1938 är Portugal påväg att bli alltmer auktoritärt. På sin lilla kyffiga redaktion sitter kulturredaktör Pereira och översätter franska 1800-talsförfattare för kvällstidningen Lisboa. Denne överviktige man med förkärlek för citronlemonad och örtomeletter har valt att dra sig undan samtiden och leva i det förgångna. Han samtalar varje dag med sin döda hustrus porträtt och intresserar sig inte för politik. Visst tycker han att det är obehagligt med Salazars anhang som skränar på gatorna, men den position han väljer är att använda sitt intellekt till att skriva om "ofarliga saker" och undandra sig utvecklingen. En dag anställer han den unge italiensk/portugisiske akademikerna Monteiro Rossi för att skriva nekrologer över kända författare att ha i beredskap i händelse av att någon av dessa författare skulle avlida. Genom den unge mannen lär han även känna dennes flickvän Marta. Dessa visar sig vara engagerade i kampen mot fascismen i såväl Spanien som Frankrike. De nekrologer som den unge Rossi skriver, liksom de val av författare han gör, är färgade av hans engagemang och blir därför opublicerbara i ett Portugal där censuren hårdnar allt mer (han skriver bland annat om Federico Garcia Lorca). Pereira fattar ändå tycke för honom och betalar honom ur egen ficka för de oanvändbara texterna samtidigt som han klargör för det unga paret att han inte vill ha något med politik att göra.

Genom en serie händelser blir han dock allt mer involverad i parets liv och engagemang och börjar, om än motvilligt, hjälpa dem. Mötet med en tysk judinna på flykt och med en ung, intellektuell läkare gör också att hans världsbild och hans syn på sitt vägval skakas om. Denna lågmälda, stillsamma skildring med sitt speciella stilistiska grepp (som vi skönjer redan i bokens titel) låter oss från början ana att Pereira är på väg mot en ny livshållning och ett handlande han tidigare inte hade drömt om. Den överviktige och lätt melankoliske Pereira är ju porträtterad som en sann antihjälte i ordets sanna bemärkelse.

Är det rimligt att en intellektuell undandrar sig sitt ansvar i en diktatur? Är det överhuvudtaget möjligt eller blir den intellektuelle per definition obekväm eftersom det, allteftersom det auktoritära klimatet hårdnar, knappt finns några "ofarliga" områden kvar att skriva om eller diskutera (inte ens franska 1800-talsförfattare är ofarliga, skall det visa sig)? Hur är det med de intellektuella som ställer sina förmågor till regimens förfogande? Hur skall man se på dem? Är det möjligt att inte ta ställning?

Rekommenderas varmt!