trettinånting

Sven heter en kille som har den stora fömånen att få bo i min favoritstad İstanbul. Han har en fantastiskt blogg som heter İstanbul, Europa: texter från Europas största stad. Denna blogg vill jag gärna slå ett slag för! Dels befinner han sig i en intressant del av världen och dels kan han skriva och han skriver dessutom om lite annorlunda och orginella grejer. Bland annat var hans post om varför metall (musiken, alltså) inte riktigt slagit i Turkiet på samma sätt som i Sverige och Norge mycket bra. Läs killens blogg!

(Bilden är min egen från Istanbul)

Dags att teoretisera lite kring det här med pendlandet till och från jobbet. Känns passande nu när jag är hemma och är sjuk och får lite distans till livet på Uppsalapendeln (eller hur, S! Katten är glad över att jag är hemma kan jag säga).

Jag tog tillfället i akt att under förmiddagen bläddra i gamla Axess och hittade då några intressanta artiklar om Urban Sprawl. Begreppet Urban Sprawl låter som namnet på nån grupp som spelar något gitarrbaserat, men det kan snarast översättas med "stadsutvidgning" eller något liknande. Begreppet är mångtydigt och svårt att göra en kort, slagkraftig definition av (om någon lyckas så skriv def:en som en kommentar), men Peter Elmlund inleder en av artiklarna med orden:
"Den moderna staden såg till att vi kunde separera saker och ting. Jobbet fanns på ett håll, inköpen på annat och umgicks gjorde vi där hemma. "
Jag tycker detta beskriver något av vad Urban Sprawl innebär.

Artiklarna jag läst finns fritt i fulltext på webben (axess.se):
Elmlund, Peter: Vi behöver freda oss mot dem vi älskar allra mest (intervju med sociologen Ray Oldenburg)
Arnstberg, Karl-Olov: Städer planerade för separering
Hardy, Matthew: Renässans för den traditionella staden

Dessa artiklar är långa och kräver lite av läsaren, men printa dem och ta med dig dem till pendeln, de är väldigt läsvärda och tankeväckande! Jag kan inte utgå från alla här (skriver långa poster nog ändå) så jag vill bara ge några kommentarer till Elmlunds intervju med Oldenburg utifrån mina erfarenheter som pendlare.

Ett centralt begrepp för Oldenburg är "Den tredje paltsen". Den första platsen är i hemmet, den andra på arbetsplatsen och den tredje platsen är den informella mötesplatsen i staden eller snarare närområdet. det kan röra sig om en pub, ett fik eller ett bibliotek dit människor som bor i närområdet regelbundet går och där de upprättar informella relationer med varandra. Dessa relationer skiljer sig från de som finns i den första platsen (baserade på intimitet) och de som finns i den andra (baserade på nytta). Den tredje platsens möten ger upphov till samtal och kan till och med motverka social stratifiering (ok, klasskillnader, då Claes ;) ) Den tredje plasten blir ett nav i en platsbunden gemenskap.

Vad händer då när Urban Sprawl slår till? Vi bor på ett ställe, handlar på en stormarknad någon helt annanstans och pendlar till ett arbete som inte finns i vårt närområde - kanske i en annan stad. Utrymmet och förutsättningarna till möten på den Tredje platsen krymper eftersom vi inte längre har vare sig ork eller tid (den tredje platsen kanske till och med har stadsplanerats bort - "sovstäder"). Våra liv blir alltmer begränsade, säger Oldenburg. På den lilla fritid vi har kvar blir vi fångade i en kärnfamilj (som är något positivt om vi också får möjlighet till närande, informella relationer utanför den) som blir alltmer sluten. Vi tråkar ut varandra, säger han, och detta får utbrändhet och skilksmässor som följd.

Detta är en dystopi, men jag känner igen mig. Sedan jag började pendla inleddes min separering från mitt vardagsliv i Uppsala där jag naturligt träffade vänner efter jobbet eller föreläsningarna. Det känns som om jag bor i två städer men inte riktigt hör hemma i någon. Jag tillbringar nu stora delar av min vakna tid i Stockholm där min främsta sociala interaktion sker med det andra rummets aktörer - arbetskamrater och låntagare. Dessa relationer är baserade på ömsesidig nytta. Med låntagarna blir det aldrig personligt men med arbetskamrater kan man i viss utsträckning ha ett mer personligt utbyte. Men det är ändå något kvalitativt annorlunda (no offence, jobbarkompisar, ni vet att jag älskar er allihop men detta är ett teoretiserande resonemang). När jag kommer hem har jag ofta ingen ork att vara social. Det tredje rummet har försvunnit. I den mån jag har ett regelbundet tredje rum (på vardagarna) idag så är det på tåget och det är banne mig det som räddar mig! Här har jag lärt känna S och H och har återknutit kontakt som tidigare tappats med K dödskallekvinnan (hon kallas så på grund av de metal-band hon lyssnar på och inspirireras stilmässigt av. Hon är teolog, f.ö.) och jurist-A. Så människan kanske alltid ser till att skapa en tredje plats?

Men det är klart att det får konsekvenser för hur våra städer ser ut: kan ett kvartersfik bära sig eller blir det ICA Maxi för hela slanten? Är det del av en naturlig utveckling eller något som vi måste försöka hitta alternativ till? Och hur mår vi? Fler och fler reser långa sträckor till sina arbeten. Samtidigt har vi kraven på oss att ha en intressant fritid, hänga med i samhällsfrågor, engagera oss i samhällslivet, ha ett stort socialt kontaktnät och ett välstädat hem. Och mitt i alltihop ska vi trettinåntings klämma in ungar också!

Det hade kanske varit bättre om Urban Sprawl hade varit ett band som spelat nåt gitarrbaserat...(säger kvinnan som annars är allt annat än utvecklingsfientlig)

PS! Detta var bloggpost nr. 100!!!

Magnus Carlsson äktade sin Mats Pelli nyligen och de har sedan dess blivit utsatta för dödshot av kristna extremister. Det är inte första gången det händer. Att kristna extremister gör gemensam sak med högerextremister när det protesterar mot homosexuellas medborgerliga rättigheter förekommer också.

Har så svårt att förstå detta. Varför hota Magnus och Mats? Varför inte unna paret lyckan oavsett vad man anser om homosexualitet?

Kristna som anser att homosexualitet är "fel" brukar numera poängtera att de inte anser att man skall bruka våld mot homosexuella eller "diskriminera dem". Man säger att man inte hetsar men är väldigt noga med sin rätt att framföra sina åsikter och påståenden om hur homosexuella är. Mobbaren tar, med Jonas Gardells ord, strid för sin rätt att fortsätta mobba!

Dessa kristna grupper är så, medvetet eller omedvetet, naiva att de inte ser/vill se kopplingen mellan de ord de använder och det våld och de hot som homosexuella utsätts för och riskerar att utsättas för. Påstår man att det finns en gaylobby, kallar den för det nya påvedömet, kopplar man homosexualitet till pedofili, stöld eller alkoholism, gör man bögar "skyldiga" till hiv-epidemin som vissa kristna gör - tror man då annt än att man underblåser hat mot homosexuella? (Här tänker jag inte argumentera i någon yttrandefrihetsfråga - jag bara nöjer mig med ett konstaterande av faktum).

Detta gör att homosexuella utsätts för stor press och måste tänka sig för när det gäller saker som heterosexuella tar för givet. Vänner till mig som gift sig har avstått från att skicka sitt bröllopsfoto till lokaltidningen eftersom de gjort den bedömningen att den typen av exponering skulle göra dem sårbara för hot och våld. Och då är de inte offentliga personer som magnus Carlsson! Hur många av er som ingått/planerat att ingå heterosexuella äktenskap är det som ens skulle slås av den tanken att näe, det är nog bäst för Calle och Stina att inte sätta in det där fina fotot i tidningen? Kan ni ens leva er in i det?

Så säger de kristna grupperna att man inte vill "hetsa" bara tala om vad som är "rätt och fel". Det får mig att tänka på en film i somras. Kommer inte ihåg vad den heter, men den gick på någon av filmkanalerna och var en sann, biografisk historia. Den handlade om en troende, evangelisk kristen ingenjör i Tyskland under andra världskriget. Han fick i uppdrag att konstruera stora krematorieugnar i Polen. Efter ett tag gick det upp för honom vad dessa skulle användas till och han drabbades av samvetsnöd. Han gick till sin präst och bad om råd. Prästen sade att det där med judarna är inte vår sak att lägga oss i. Sedan kom någon harang att även om kyrkan inte hade någon aktiv del i förintelsen så var judarna i alla fall att betrakta som kristusmördare, så varför riskera liv, familj och karriär för dem? Mannen bryter nu nästan ihop och säger till prästen att "vår kyrka säger att vi fick diskriminera dem, men inte döda dem!". Prästen går ut och stänger dörren bakom sig. OK, scenen är dramatiserad för filmen, men poängen borde vara glasklar.

Vill du som kristen verka för att sprida hat eller vill du verka för det goda? Du har ett val även om du anser att homosexualitet är "fel". Hur ska du annars se på dig själv om du hamnar i samma situation som mannen i filmen? Skall väl du taga vara på din broder?

Var är de genuina kristna protesterna mot dödshoten som drabbat Magnus och Mats och många andra?

Blev taggad av DeepEdition, men det tog såklart ett tag innan jag fattade det. men här kommer ovanorna:

1)Skjuta upp disken tills jag måste tjudra den vid diskhon för att våga gå in i köket (men nu ska det bli åka av med den kommande diskmaskinen)
2)Prata, prata, prata. Långa monologer om politik och samhälle trots att kollegan brevid bara vill få ner sin jämrans lunch någon gång
3)Att dra igång själv och sedan läsa instruktionerna först i efterhand (som med DeepEditions taggning)
4)Att använda intellektuellt arroganta repliker som "av lätt insedda skäl".
5)Snabba kolhydrater

Personligen har jag taggat:

Ante Huga

Isach

Istanbul, Europa

Tales from the Silent Realm

samt

crrly

Jag har hört det förr från lägenheten under där trevlige singelpappan bor. Men inte under en hel dag. Antingen är han också krasslig eller så jobbar han som typ ambulansförare, läkare eller sjuksyrra och går inte på förrän ikväll. Singelpappan älskar nämligen Demis Roussos (Forever and ever and ever, ni vet) och vad värre är: han älskar sing-a-long. Om och om igen sjunger han och Demis en något ojämn duett i Forever end ever.

Demis har liksom vandrat med mig genom åren. När jag gick på högstadiet i X-by hade vi en svensklärare som kallades Inka. Inka hade varit fotomodell på 70-talet och en gång flög hon till New York. Brevid henne hamnade en kraftig man i guldskjorta. Mannen förklarade henne sin kärlek efter bara någon timmes flygning och uppvaktade henne väldigt hett. Hon blev lite perplex och trasslade sig ur alltihop på flygplatsen. Först efteråt förstod hon att det var Demis Roussos som hade utsett henne till föremål för sin ömma låga.

Den Stora Filosofens morsa, det vill säga min före detta svärmor, älskade också Demis Roussos. Dessutom älskade hon Engelbert Humperdinck. Men Demis var kungen i det hemmet. Och så nu singelpappan. Har en känsla av att detta med Demis och mig kommer att pågå forever and ever and ever....

Den fina bilden på Demis kommer från Happy to be Demis Roussos.

En blogg som är så rolig att febern nästan försvann är Bogdans Litterära Magasin (BLM). Kan rekommendera er alla med ett utvecklat sinne för humor att ta er dit. Han skriver brev på Shobresvenska till fiiiina kulturtidskriften Cora. Människan som mottar breven vet banne mig inte hur hon skall göra, men svarar artigt, välmenande och tillrättalagt och det blir hur roligt som helst!

Trodde nästan det var du, Brushan, (min roligaste kollega som genom sin humor och sina habibi-låtar kan göra vilke muggig kväll i infodisken som helst fett softish) som låg bakom bloggen... ;)

Socialdemokraten Jonas Morian skriver i sin blogg PromeMorian om den bloggdebatt krin SSU-ordföranden Anna Sjödin efter incidenten på Crazy Horse. Han kallar detta "Sveriges första bloggdrev" och skriver bland annat:

"Under söndagen bevittnade vi nog det första svenska bloggdrevet. Bytet var den här gången SSU-ordföranden Anna Sjödin som efter någon typ av bråk på en krog i Stockholm tagits omhand av polisen. [...] Ord står mot ord. En rättslig prövning kan förhoppningsvis bringa klarhet i vad som egentligen hänt. Men i väntan på fakta bryter en smärre storm ut på internet där mängder av bloggare anser sig ha saken klar och drar långtgående slutsatser. "

Sedan ger han ett axplock med exempel där bloggare uttryckt sig...skall vi säga mindre genomtänkt? angående Sjödin och det som hänt. Visst har han en poäng i det han skriver. Detta måste dock sättas in i en större diskussion om bloggar.

Är detta ett bloggdrev är detta ytterligare ett tecken på ett samhällsfenomen - bloggen utmanar nu på allvar etablerade media! Detta är något som såväl offentliga personer som mediefolk och vi bloggare själva måste förhålla oss till.

Bloggen har slagit igenom i Sverige. Man bli faktiskt läst och det av ganska många. Det kanske inte alla bloggare tänker på. När jag går igenom mina stats är det ibland en fantastisk egotripp. Ibland ger det mig ångest. Vad har jag skrivit egentligen? Finns det ingen mer bloggare än jag som ibland fått ågren när vi tänkt på att vi nog slirade lite på tangentbordet? (Denna ågren borde för övrigt kanske fler journalister också lyssna på om de har den - det är inte bara bloggare som skall vara självkritiska). För mig blev det en tankeställre när Karin Långström Vinge gav sina bloggtips i en artikel i Göteborgs Posten. Hon skriver: "Tänk på att allt du skriver finns kvar på nätet, även om du redigerar eller raderar inlägg efteråt. " Kanske bäst att räkna till tio innan man bloggar och är förbannad, alltså....

Bloggen är en fantastisk kanal för alla oss icke-etablerade som knappast blir publicerade på DN-debatt. Det är därför jag älskar bloggar! Det är billigt och enkelt och kan därfär har en otrolig demokratiserande slagkraft! Om vi använder dem på ett bra sätt. Vi som skriver är ofta inte tränade skribenter. Därför är det naturligt att det kan slira ibland - även omedvetet. Det vore tråkigt om detta leder till en debatt som vill begränsa eller censurera bloggandet.

Dock finns det vissa saker som gör bloggandet unikt, möjliggör saker men också försvårar:
*att blogga går snabbt. Du publicerar dig via en knapptryckning. Har du bloggat i vredesmod går det också snabbt och finns sedan kvar även om du redigerar.
*att det går snabbt innebär att du är din egen redaktör. På en tidning är det fler ögon som kritiskt granskar innan det publiceras. (även om man ibland kan undra om det hjälper...)
*Man når väldigt många - detta är inte alla medvetna om.

Jag tror att det kommer att växa fram ett etiskt förhållningssätt bland bloggarna (ja, det finns redan ett sådant för det allra mesta). Man lär sig också med tiden. Kan inte säga att jag själv lyckats vara så etisk och så vidare alla gånger. Mycket har jag förstått efterhand. Denna diskussion måste dock föras bland bloggare och inte skapa ytterligare ett drev -denna gång mot bloggen som debattform. Vi måste hitta ett sätt där vi undviker att bli censurerade och där vi kan ha högt i tak, värna yttrandefriheten, vara en kanal för oss alla som inte är proffstyckare eller politiker att framföra våra åsikter och tankar samtidigt som vi värnar andras integritet och förhåller oss etiskt.


Bloggen är här för att stanna och är bland det bästa som har hänt på många år!

Ligger till sängs med en lap-top i mitt knä. Min röst får mig att låta som en yngling i målbrottet, snoken rinner, ögonen tåras och jag har feber. Inte läge att gå till jobbet alltså. Ringde A i morse och talade om att jag inte kan komma in idag och förnodligen inte i morgon heller. Ingen fixar att sitta i infodisk med huvudet fullt av snor och utan röst i stämbanden.

Detta är en plump i protokollet av närmast obefintligt antal sjukskrivningar för mig. Dessutom kostar det pengar i form av karensdag. Dessutom har jag dåligt samvete när jag tänker på mina kollegor eftersom jag vet att det blir svårt att få in nån nu när fler är sjuka och folk åkt till Afrika och andra trevliga ställen... Känns det igen? Men vad gör man? Kanske har jag för starkt överjag som inte kan vara sjuk utan att tro att biblioteket går under. Kanske är det som någon säger att det idag inte bara är sjukfrånvaron som är ett problem utan även sjuknärvaron på arbetsplatserna?

VIDD DU DÅDA EDD BOK? Snörvel, fräääs... BAFFÖR BACKAR DU UDDAN FRÅN BEJ? Snärvel... Hoooost! Aha, IDDE SÅ FRÄSCHT?

Nej, det var nog rätt att stanna hemma istället. Ska ta och sova lite nu....

Morgon-tv har mest handlat om SSU-Anna som kommit i bråk med en väktare på Crazy Horse. Hon skall, enligt uppgift, ha varit berusad och våldsam och fick tillbringa natten i det som vi som växte upp i X-by kallade fyllhäcken. Hennes version är helt motsatt väktarens. Enligt Anna angrep väktaren henne och var våldsam. Hon skall, enligt henne själv, ha tagit något glas under kvällen men absolut inte varit berusad. Vad som är sant och inte i desa stories är inte upp till mig att avgöra. Det jag reflekterar över är att det inte är första gången detta händer och "yrkesgruppen" politiker är inblandade.

Nu har vi alltså Anna-gate (s). För inte så länge sedan hände en liknande incident med moderatpolitikern Per Bill som huvudperson. Han blev omkullvräkt av en väktare sedan han kommit springande med sitt barn i barnvagn efter en vinprovning. Jag var inte full och det rör sig om väktarvåld, sa Bill. Han var drängfull och gjorde våldsamt motstånd, var väktarens version. Även i lilla Uppsala har såväl (s) som (m) haft företrädare som på liknande sätt hamnat i klammeri med ordningsmakten. Kommunalrådet Hartwig (s) skall enligt polisen ha varit berusad och gjort sig skyldig till ohörsamhet mot ordningsmakten en sen kväll i centrala staden. Hartwig själv säger att hon inte var berusad och att polisen hittat på allt alternativt förväxlat kommunalrådet med någon annan. Lanshövding Björck (m) påstås av polisen ha varit kraftigt berusad, gått till angrepp mot polisne verbalt och varit på gränsen att ta till våld mot tjänsteman. Trams, säger (denna gång) Björck och anmäler polisen för förtal.

För mig verkar först denna överrepresentation lite märklig och rent av lite lustig. Kan inte påminna mig att det i min vänkrets av bibliotekarier, undersköterskor, lärare, videohökare, fastighetsskötare, biståndshandläggare, läkare, pizzabagare, präster, egyptologer och ungdomsboksförfattarinnor finns någon som i vuxen ålder hamnat i liknande situationer... Samtidigt ser jag risken med detta. Det här får inte bli en debatt som landar i ökat politikerförakt och skadeglädje oavsett partifärg (de äro både blå och röda!). Samtidigt innebär detta att vara folkvald naturligtvis ett ökat ansvar för den individen. Om en bibliotekarie fyllnar till (om det nu var det dessa personer gjorde) och bråkar på allmän plats är det möjligtvis pinsamt för henne men får inga nationella konsekvenser. Jag tror inte att det skulle spä på något "bibliotekarieförakt" i samhället - det skulle kopplas uteslutande till henne som individ och eventuellt bli en arbetsgivarfråga med medföljande rehabiliteringsansvar om det visade sig att det var alkoholproblem som låg till grund för det inträffade. Men medborgarna skulle fortsätta att låna böcker. ;)

Denna mediala uppmärksamhet kommer sig av att politiker är offentliga personer. Detta innebär att de har ett ökat ansvar i sin roll som folkvalda, men det innebär också att tragedin kan bli så mycket större för den enskilde poltikern och hennes/hans familj. detta måste man som empatisk medborgare vara medveten om. Samtidigt har vi givetvis rätt att ställa krav på våra politiker. Skulle jag ha varit inblandad i en liknande incident skulle detta ha kommits ihåg av min familj, de av mina vänner och eventuellt arbetskamrater som fått veta det. Brorsan hade retat mig för det i resten av mitt liv, men annars hade det varit glömt efter ett tag. Möjligtvis hade det blivit en notis i Uppsala Nya Tidning där jag omtalats som "kvinna i yngre medelåldern inte tidigare känd av polisen" om de haft nyhetstorka. Men för den offentliga personen försvinner det aldrig. De hamnar till exempel i den här bloggen ett år senare. Här har media, bloggare och andra ett ansvar. Vi kan skriva och kommentera, men vi måste också ha ett etiskt och empatiskt förhållningssätt till individen.

Att alkohol varit en del av det hela, åtminstone som en del av krogmiljön eller polisens farhågor om vad man möter i centrala Uppsala en sen natt oavsett politikerns intag eller inte intag av dessa drycker, är förmodligen oomtvistligt. Jag undrar hur det kommer sig att politiker hamnar i dessa miljöer? Kanske måste de representera som en del av arbetet? Kanske har de tid och ekonomiska möjligheter att vara ute i dessa miljöer? Kanske blir de oftare, direkt eller indirekt, exponerade för alkohol på ett sätt som man inte blir som kommunaltjänsteman? Jag vet inte. Men detta kan givetvis diskuteras förutsättningslöst utan att peka ut personer. Vi vet ingenting om dessa personer jag skrivit om. Vi vet inte om de druckit alkohol eller om de gjort det i den utsträckning som påstås. Vi vet inte heller om de har alkoholproblem. Men det spekuleras givetvis. Det är så lätt att man drar iväg. Alkohol kan vara en källa till både glädje och tragedier. Offentliga personer är inget undantag. Jag vill bara säga att politiker, såsom folkvalda och offentliga personer, har ett stort ansvar för vad de gör och för vilka situationer de försätter sig i. Det handlar om förtroendet hos medborgarna.

Samtidigt har media, bloggare och övriga (med)människor visst rätt att ställa frågor och vara kritiska. Däremot har vi också ett ansvar för att inte peka ut, demonisera, förlöjliga och vara skadeglada - späda på politikerförakt där en tragedi för individen blir konsekvensen. Eventuella domar får vi lämna till rättsväsendet.

Jag vill ha en ansvarskännade och förtroendeingivande politikerkår. Samtidigt är de också människor. I Sverige har vi till exempel sluppit en förtroendedebatt om en politiker varit otrogen. detta anser vi tillhör hennes/hans privata sfär och har inget att göra med den politiska gärningen. Det tycker jag är bra. I U.S.A är debattläget ett annat. Där får en otrohetsaffär inte sällan som konsekvens att en politiker måste avgå - amerikaner anser generellt att det påverkar förtroendet eftersom "den som är opålitilig i den privata sfären" också förutsätts vara det i den politiska. Här ryms också en god portion moralism enligt mitt sätt att se det. Därför vore det olyckligt om vår mediafokusering på enskilda politiker skulle hamna i det diket även i Sverige. Nu finns det en skillnad. Otrohet är inte ett brott i svensk lag och har inte varit det sedan i början av seklet. Våld mot tjänsteman är dock ett brott. Återigen: låt oss avvakta en rättslig prövning i fallet!

inget skrivet sedan i torsdags morse...
Var på Globen i torsdags kväll. Sent hem.
Mustutsugande konferens om bibliotek och webb hela fredagen. (Skall skriva om den sedan)
Släpade dessutom runt på 1 st. impregnerat mosquitonät för utlån till afrikafarande Ch (hoppas du får det lika bra som jag är avundsjuk!) hela dagen.
Lördag: brakförkyld! + skrivkramp.
Söndag: se ovan!

Tror det lossnar i morgon....