trettinånting

I söndags kom jag äntligen iväg och såg Narnia: Häxan och Lejonet. Jag tillhör de som vuxit upp med C.S. Lewis böcker om Narnia och varje år såg jag den tecknade versionen av Häxan och lejonet på TV. Därför hade jag med mig föreställningar och minnesbilder av sagovärlden till bion. Dessutom hade jag sedan barndomen med mig det kristna arv och de bibliska berättelser som C.S. Lewis bygger storyn på. Som biosällskap hade jag med mig E som varken läst böckerna, sett någon av de tidigare filmatiseringarna och som inte har någon som helst relation till den kristna föreställningsvärlden och bildspråket.

Jag var lite rädd att jag skulle tycka att filmen inte motsvarade mina förväntningar eller att jag rent av skulle tycka att den var dålig eftersom jag hade en relation till storyn sedan tidigare. Så blev det inte. Jag tycker att den var en snyggt gjord och fint berättad version av boken. Jag måste erkänna att jag är en barnslig sucker för djur med antropomorfa drag, mytiska sagodjur och klassiska äventyrsfilmer och på så sätt blir man absolut inte besviken. Någon recensent skrev ner det datoranimerade lejonet, men jag tycker det var hyggligt snyggt gjort. Jag menar, det var inte så länge sedan vi köpte betydligt taffligare specialeffekter än så rakt av.

Precis som många andra tycker jag att Tilda Swintons ishäxa stod för mycket av behållningen. Swinton är en fascinerande kvinna som även tidigare spelat roller med karaktär av sagoväsen och roller där hon porträtterar en underliggande grymhet och kyla med återhållsamma medel.

Det här är en klassisk äventyrshistoria och som sådan tycker jag att den håller väldigt bra. Det märks dock att det är en produktion som rider på hypen kring Sagan om ringen- och Harry Potterfilmerna. Slaget mellan Häxans och Aslans arméer skulle ha kunnat vara hämtat ur Ringen och tågscenen i början känns nästan löjligt lik en tripp med Hogwarthsexpressen. Professorn syskonen evakueras till känns också lite Potter-pastisch med tossigt hår, glansig rökrock och prillig blick. Jag har alltid föreställt mig honom mer down-to-earth i vanlig, anglofil kofta ungefär som Anthony Hopkins Lewis-porträtt i Shadowlands.

Det jag kände väldigt tydligt nu som jag inte riktigt uppfattade som barn är den närmast övertydliga allegorin över den kristna berättelsen om Jesu offerdöd och uppståndelse som filmen är. Boken och filmen är fullständiga allegorier. Aslan – lejonet av Juda är naturligtvis en allegorisk bild av Jesus. Offerdöden, uppståndelsen, kvinnorna som är de första som möter den uppståndne, Edmunds högmod och fall och den ovillkorliga förlåtelsen av honom, Adams söner och döttrar som kungar och drottningar, det rämnade stenbordet, döda som kommer till liv igen efter Aslans uppståndelse: allt detta går att hitta i de kristnas Bibel. Det är först i vuxen ålder det står tydligt för mig. Intressant är att E inte alls gjorde den kopplingen. Hon såg det hela som en variant av Sagan om ringen-storyn rakt av. Man kan alltså se Narnia utan att läsa in de kristna motiven.

Detta med det kristna motivet är ju inte så konstigt. C.S. Lewis var djupt troende anglikan. Som tonåring i en delvis högkyrkligt präglad miljö mötte jag hans religiösa författarskap. Lewis stod för en klassisk men sträng och konservativ kristendom som inte minst märktes i boken Från helvetets brevskola (ISBN 9171954244). Sent i livet (vid 58 års ålder) gifte den inbitne ungkarlen sig med en kvinna som kort efteråt gick bort i cancer. Det är denna tid i Lewis liv som skildras i filmen Shadowlands som för övrigt också är mycket sevärd. På grund av hustruns död sattes Lewis’ världsbild i gungning och han funderade mycket över teodicéproblemet. Resultatet av tankarna blev hans, i mitt tycke, bästa, mänskligaste, mest sammansatta och gripande bok Anteckningar under dagar av sorg (rekommenderas varmt till alla oavsett tro/icke-tro ISBN 9171941673).

En reflektion: i Lewis sagovärld och i filmen personifieras djävulen av en stark, självständig och barnlös kvinna (Swintons ishäxa Jadis). I Mel Gibson's kristna epos The passion of the Christ personifieras djävulen av en androgyn vars kön (eller gender) är obestämbart och tvetydigt. Hotbilden kanske har förändrats genom årtiondena? Jag skall inte trassla in mig i något resonemang om det utan lämnar det till läsaren att eventuellt fundera över det tankespåret.

Hur det än är med det religiösa motivet i Narniaberättelsen så är böckerna och filmen (filmerna) klassiska äventyrshistorier som kan ses och läsas med behållning av de flesta som gillar just äventyrshistorier med dragning åt fantasyhållet! Man kan bortse helt från det religiösa motivet (som E gjorde), förhålla sig mer eller mindre kritiskt till det eller tycka att det är det bästa med hela filmen - filmen är sevärd hur som helst. Mitt betyg på Andrew Adamsons version av Narnia: häxan och lejonet blir klart godkänt!

Det var löneutbetalning igår och som vanligt dunsade det in ett sexsiffrigt belopp, ha, ha.

Jag firade detta med att köpa dvd-utgåvan av Nisse Hults historiska snedsteg. Säkert barnsligt, men serien funkade för mig! Har skrattat så jag gråtit åt de avsnitt jag sett.... Och inte nog med att jag nu har hela serien! Pris ske Gud! En svensk dvd-utgåva av en tv-serie föredömligt försedd med svensk textning (läs mitt dövpolitiska utbrott om dvd-utgåvor som saknar textat alternativ här!)! Så nu kan jag vältra mig i min barnsliga humor tillsammans med min bror! Tack för detta, SVT!

I eftermiddag skall jag dessutom hämta ut mitt beställda exemplar av Atlantic-films nyutgåva av Pontecorvos klassiska film Slaget om Alger - en filmiskt sett mycket bra krigsskildring! Det kommer en postning om den sen när jag sett om den!

Som en kommentar kring bloggar som skrivit not so very nice things om Fredrik Reinfeldt (en del av dessa bloggar haft anknytning till SSU) kläcker SSU:s pressekreterare Peter Skeppström ur sig följande "nyanserade" påstående i DN:

"- Bloggvärlden som helhet är problematisk för där florerar rykten och skitsnack. Det är kanske det man ska ta en etisk och moralisk diskussion om"

Jaha. Då var vi där igen. Moralpanik kring bloggar. Dessutom känns det som en avledningsmanöver för att slippa diskutera vad det hela egentligen handlade om.

Det här med bloggarna och etiken kom upp i samband med en viss affär kring SSU-ordföranden för inte så länge sedan. Då skrev Jonas Morian om bloggdrev. Jag kommenterade detta.

Om varje sammanhang där rykten och skitsnack florerar skall ifrågasättas så får vi snart lägga ned hela världen (journalistkretsar och politiska partier inbegripna, tydligen). Bloggandet är ett relativt nytt fenomen och vi tenderar att döma nya medier hårdare än äldre, etablerade media och kommunikationskanaler och då uppstår lätt moralpanik. Egentligen är ju en blogg bara ett nytt sätt att kommunicera, d.v.s. ett nytt medium. Även telefonen var föremål för en sådan debatt när den var ny som kommunikationsmedel.

För det andra: självklart är det nödvändigt och önskvärt med en etisk diskussion inom bloggosfären. Detta har jag skrivit om tidigare. Denna diskussion skall dock föras av oss bloggare själva och den pågår ju faktiskt hela tiden i bloggosfären med korrigeringar och självsanering som följd. Det är bara att kolla knuff.se de sista dagarna så ser vi många sådana exempel på en etisk diskussion bland bloggare! Självsanering är alltid bäst. Det vore också olyckligt om vi får ett "moralpaniksdrev" kring bloggen som är den mest effektiva kanalen för den icke-etablerade, icke-resursstarke medborgaren som vill göra sin röst hörd. Bloggen, när den är som bäst, är sant demokratiserande till sin natur. Övertramp förekommer, men hos de allra flesta bloggare möter åtminstone jag goda argument och en hyfsat saklig ton.

För det tredje: klart att etablissemanget delvis ser bloggandet som hotfullt (i de fall de inte själva kan absorbera bloggandet). Nu kan Nisse i Bergsjö och Bettan i Bandhagen skriva om sina tankar och åsikter och få en läsekrets utan att stoppas av gate-keepers inom etablerade media eller inom politiken. Nisse kanske inte skriver utifrån vad någon välformulerad, intellektuell partielit i Estocolmo formulerat, men vad gör det? Det vore väl bättre om de etablerade partierna och medierna accepterade det faktum att bloggarna är en kraft att räkna med och välkomnade detta istället för att reagera med moralpanik eller använda bloggosfären som slagträ i debatten (som jag tycker Skeppström gör).

Kul att konstatera att den flitiga bloggaren Karin Långström Vinge tillsammans med Jämo-utredaren Irma Irlinger blivit publicerad på DN debatt!

Karin, som inte bara är bloggare, utan även präst i det lutherska samfundet Svenska Kyrkan har nu bestämt sig för att sticka ut hakan ordentligt i debattartikeln. Kontentan är att klyftan mellan de inom Svenska Kyrkan vars bibelsyn gör att de är positiva till kvinnliga präster och att välsigna samkönade pars samlevnad i kyrkan och de vars bibelsyn leder till att de är negativt inställda till dessa två företeelser är så pass djup att det skadar kyrkan (genom att det medför utträden med mera) och att konsekvensen av detta borde bli att det är bättre att gå skilda vägar i varsitt samfund.

Jag som tillhör de som vuxit upp i Svenska Kyrkan (som aktiv medlem) men som i vuxen ålder på grund av de faktorer som Karin nämner helt avslutat mitt kyrkliga engagemang och dessutom utträtt som medlem håller med henne om mycket av analysen. Svenska Kyrkan är inte "en" och skillnaderna mellan församlingar, präster och individer är så pass stor att det aldrig gick att vara säker på "vilken kyrka" man skulle möta.

Det finns dock några saker jag skulle vilja kommentera i Karins resonemang.

I frågan om kvinnliga präster borde saken vara glasklar. Det är en ordning som kyrkan haft sedan 50-talet (det vill säga ett halvt jämrans århundrade). Jag har svårt att förstå att man fortsätter att vara aktiv i en kyrka och att man till och med är beredd att prästvigas in i den om man inte klarar av att hantera att kvinnor är präster i denna kyrka. Då vore det väl bättre även för en själv att gå med i /starta ett nytt samfund? De enda jag har en viss förståelse för i detta fall är personer som till exempelen av mina närmaste vänner som inte tycker att kvinnor skall vara präster men som prästvigdes på 1940-talet, det vill säga innan kvinnor blev präster i Svenska Kyrkan. De andra har vetat vad de gav sig in på med någorlunda klara papper från början.

I det andra fallet talar Karin om de präster som vägrar att välsigna homosexuella par i kyrkan. Ja, men inte ens jag som är så 100%-igt för ÄKTENSKAP för homosexuella anser att man kan tvinga enskilda präster till detta om de inte vill. Detta av ett mycket enkelt skäl: vilket par vill ha en vigselpräst som innerst inne inte vill och ser ut som en sur citron i fejset under den stora dagen? Däremot tycker jag att varje församling i nuläget tydligt bör gå ut med vilka individuella präster som är positiva respektive negativa så att homosexuella par vet vilka de inte skall ringa och prata med så att de kan känna sig trygga och slipper en obehaglig överraskning i bröllopsplanerna när en knökkonservativ svartrock svarar i telefon. Detta gäller givetvis även i sorgesituationen som kan vara ännu mer känslig. Kyrkan marknadsför sig idag som "experter på sorg, död och kris". Då bör man nogsamt varudeklarera prästerna så att en man eller kvinna vars (samkönade) make/maka dött inte skall behöva konfronteras med en präst som faktiskt i praktiken inte ser honom/henne som änkling/änka.

Kyrkan har ju dessutom varit otydlig i frågan om homosexualitet (jag menar, vad betyder egentligen "Försonad mångfald"?). Det har inte funnits en rak linje utan de officiella dokument som finns säger ungefär att i Svenska kyrkorna kan man vara hur positiv eller negativ till homosexuell samlevnad som man vill. Då är det ju inte så konstigt att det ser ut som det gör idag. Kyrkan har inte vågat ta ställning egentligen åt vare sig det ena eller det andra hållet och konsekvensen av detta har blivit mer splittring och trovärdighetsproblem - inte mindre.

Bäst vore det väl då för alla parter att, man som Karin förselår, delar på sig en gång för alla. Jag tycker det står var och en fritt att starta kyrkor som är emot kvinnliga präster, fördömer heterosexvigslar, förspråkar årliga Elvis-vigilior i Graceland eller vad man nu vill. Det finns ju ingen statskyrka längre så det är bara att köra på i religions- och föreningsfrihetens tecken.

Däremot tror jag inte att det kommer att räcka med en delning. Det skulle krävas flera. Jag har nämligen träffat mer än en kvinnlig präst som varit dundernegativ till välsignelse av samkönade par. Säkerligen finns säkert också den möjliga värderingskombinationen "för homosexuell samlevnad välsignad av kyrkan" och samtidigt "mot kvinnliga präster".

Varför det blir mer problematiskt för Svenska Kyrkan än för andra samfund (allt från Svenska Missionsförbundet till Livets Ord) är att Svenska Kyrkan, trots att hon idag är en frikyrka bland andra, vill ha en lite mer officiell prägel och vara den folkkyrka och organisation med högt symbolvärde som människor vänder sig till som Karin talar om. Då funkar det inte att hålla fast vid kvinnoprästmotstånd eller att motarbeta en samlevnadsform som i samhällets ögon varit acceptabel i decennier och som numera börjar bli jämställd med heterosex-samlevnad även juridiskt och socialt. Därför tror jag för allas skull att det vore bättre med en delning. Eller tre. Eller fyra. Visst är det tråkigt med splittring, men precis som med förhållanden: varför fortsätta hänga ihop om man bara blir olyckliga och bittra?

För mig känns dock steget långt innan jag skulle komma på tanken att återinträda. Men präster som Karin gör ändå att jag kan fortsätta intressera mig för den kyrkliga debatten om än på behörigt avstånd. Annars hade jag skakat dammet av mina skor för länge sedan.

Kvinnan vars känsla för stil och takt jag önskar att jag hade, Magdalena Ribbing, reder i DN på förekommen anledning ut hur/vad man bör maila och inte .

Det hon skriver är riktigt vettigt, bland annat om faran i att det går så snabbt och enkelt att klattra ner ett mail och sedan skicka det. Vem har inte någon gång drabbats av ångest ögonblicket efter att vi tryckt på send-knappen?

Hennes första regel: skriv inget i ett mail som du inte skulle kunna säga till personen ansikte mot ansikte är väl egentligen självklart men hennes motivering till detta var tänkvärd:

"Så snart något formulerats i ord och skrivits ner får det en prägel av dokument, av tyngd och vikt, hur fånigt och töntigt det än är - medan muntligheter kan förklaras bort om så behövs."

Ribbing konstaterar också att lögner är nedriga vare sig de framförs muntligt eller skriftligt. Även detta är självklart, men Ribbings motivering är, som alltid, på kornet:

"Det som gör de skrivna lögnerna än värre än de sagda är att de finns kvar och inte kan bortförklaras. "Det var inte så jag menade" är inget man kan dra till med om ett elakt eller lögnaktigt eller insinuant mejl."

Man kan göra sig lustig över fenomenet med "etikettexperter" och kalla det kälkborgerligt och fånigt men jag tycker att Magdalena Ribbing oftast känns väldigt fräsch och välmotiverad i det hon skriver. Ribbings råd handlar om hur vi skall få relationer mellan människor att funka. Skall utöva självrannsakan angående mitt eget mailande och bloggande utifrån det hon skriver.

Dessutom tror jag att politiken skulle må bra av att byta ut en och annan mediakonsult mot gamla hederliga etikettsråd från Magdalena Ribbing!

Det här tyckte jag var roligt! Genom min ständiga källa till oumbärlig kunskap, aftonbladet.se, hittade jag denna artikel om de knäppaste gatunamnen i U.S.A. Man kan alltså bo på Psycho Path, Constipation Road (förstoppningsgatan) och Shades of Death Road (Dödsskuggans väg: se Psaltaren 23:4). Dessutom bjuder artikeln på ett par andra mer eller mindre roliga exempel. Själv skulle jag trivas på Psycho Path....

Jahapp. Den e-postbaserade, anonyma och systematiska smutskastningen av Reinfeldt kom alltså från Socialdemokraternas partihögkvarter. Nu är det upp till Ulvskog och gänget att försöka visa att detta uteslutande handlar om en enskild medarbetare och att det inträffade inte speglar någon allmän stämning på partihögkvarteret och att partiledningen inte sanktionerat det hela.

När sådant här uppdagas är det alltid intressant att dra paralleller till och göra jämförelser med liknande händelser och skandalaer. Professorn i statsvetenskap Peter Esaiasson jämför i Svd Reinfeldt-mailen med Watergateskandalen. Jag nöjer mig med att göra en lite mer modest jämförelse: Reinfeldtmailen och Helanderaffären.

För alla er som inte är gamla nog för att ha upplevt Helanderaffären eller är nördiga nog (som jag tydligen är) för att ha läst om den ändå kan jag ge en kort resumé. Affären utspelade sig på 1950-talet. Det uppdagades att någon skrivit anonyma brev till kyrkans elektorer och andra och smutskastat kandidater isom deltog i biskopsvalet i Strängnäs. Dessutom skall brevskrivaren ha talat väl om den kandidat som vann valet: Dick Helander. När det hela uppdagades föll misstankarna på biskop Helander som dömdes mot sitt nekande i ett ärekränkningsmål och avsattes som biskop. Helander dömdes på indicier, fingeravtryck, språkanalys och en analys av typerna på den skrivmaskin som smädesbreven författats på. Bara härom året framkom nya fakta i målet: genom en dna-analys av kuverten kom forskare fram till att Helander i varje fall inte varit den som slickat igen dessa kuvert. Han bör således inte ha varit ensam inblandad. Helanderaffären är en del av svensk kriminalhistoria. Biskopen själv hävdade resten av sitt liv att han blivit oskyldigt dömd och affären krossade honom som människa. Hur det egentligen förhöll sig lär vi aldrig få veta och kanske får vi aldrig helt och fullt veta vad som hände kring Reinfeldt-mailen.

Hur som helst. Tillbaka till Fredrik Reinfeldt.

Det var grova anklagelser som riktades i mailen som handlade om Reinfeldt. Mycket har hänt sedan 1950-talet. Breven i Helanderhärvan innehöll formuleringar som idag knappast skulle få någon att dra det hela inför domstol. Helanders konkurrenter benämndes med invektiv som "intrigant" och "gossen Ruda". Nu är klimatet hårdare och så blir också personangreppen. De handlar inte bara om Reinfeldt som individ utan även hans familj dras in. Tragiskt.

Helanderbreven skickades företrädesvis till personer inom den egna kretsen i kyrkan. Dagens mail har skickats till media i hopp om att ryktesspridningen skall explodera i mediadrev. Dessutom är det nya denna gång att även väl-lästa bloggare har utsatts för manipulationsförsök från mailaren. Detta bekräftar väl återigen bloggeriets roll som en konkurrent/ ett komplement till traditionella media idag!

Så till likheterna. Båda fallen handlar om smutskastning som ett vapen i en maktkamp. I Helanderfallet handlade det om olika riktningar inom den Svenska statskyrkan som konkurrerade om inflytande. Nu gäller det ett riksdagsval. Inget nytt under solen, alltså.

Men så till det viktiga. Även om få idag har hört talas om Helanderaffären så fick den faktiskt konsekvenser för den svenska statskyrkan som märks än idag. Affären ledde, tillsammans med bland annat striden och splittringen i ämbetsfrågan (d.v.s. frågan om kvinnliga präster) och kritik från filosofer som Hedenius till att statskyrkans smått hegemoniska ställning skakades. Många som analyserat skeendet tar verkligen fram Helanderaffären som en sv de stora faktorerna bakom kyrkans försvagade ställning. Ur affären kom antiklerikala stämningar som undergrävde kyrkans auktoritet med medlemsras och kyrkans skiljande från staten som konsekvenser. Detta skeende var väl kanske ändå oundvikligt och ur min personliga synpunkt sett, inte heller något negativt.

Men parallellen är viktig att dra. Ingen i den kyrkliga maktkampen tjänade på den smutsiga valkampanjen. Alla förlorade. Hela kyrkan förlorade. På samma sätt tror jag inte någon i längden vinner på Reinfeldtaffären. Den eller de som bedrivit denna smutsiga och skamliga valkampanj har inte bara skadat socialdemokratin. Den/de har dessutom skadat det förtroende för demokratin och de folkvalda som det är så viktigt att vi väljare känner. Detta är det riktigt allvarliga och upprörande i Reinfeldt-historien.

Trettinånting har agerat minglare efter att ha fått en inbjudan till kvällens nyöppnande av Medelhavsmuseet. Tack till S!

Museet har varit stängt i ett år och ikväll var det öppnande med tal av Herr minister Baylan, musik, snittar från Halv grek plus turk och mingel.
Man har byggt om och reslutatet blev mycket lyckat! Luft och rymd och väldigt trevliga presentationer av samlingar från bland annat Egypten, Grekland, Rom och främre Orienten. Mina favoriter var de etruskiska föremålen, Egyptenrummen och den lilla avdelningen med islamisk konst. Islamisk konst är ett av mina egna specialintressen och jag gick omkring och docerade för mig själv bland Iznik-keramik och persiska miniatyrer.

Måste jag välja något av dessa tre blir det ändå Egypten! Man blir imponerad av de stora, vackra mumiesarkofagerna men det är ändå de mindre föremålen och mumierna som stannar kvar i hjärtat. En pytteliten skulptur av små lekande flodhästar från 2000-talet fKr, en bedårande barnmumie och inte minst de mumifierade djuren: kattmumier, fiskmumier och en liten gasell. Museet känns fräscht, nytt, pedagogiskt och intressant. Jag tror att det har något för alla.

Kändisfaktor under mingelkvällen då (förutom Baylan, alltså)? Jorå, det beror väl på hur man definierar celebs. Inga dokuskådisar, men jag spotade bland annat Ernst Brunner, Tarras och Sigrid Kahle. (Ja, och så yours truly, då förstås, ha, ha)

I morgon (fredag) blir det öppet hus 12.00-22.00 så alla ni stockholmsbaserade som har några komptimmar att ta ut: karta iväg till medelhavsmuseet och hör föreläsningar om mumier eller det fornegyptiska köket och se orientalisk dans! En mycket trevlig presentshop har de också med böcker, iransk keramik för ditt etno-chica hem, spel och mumiemodeller för kidsen och en massa annat skoj. Man kan fika på mysiga Bagdad café också!

Medehavsmuseet är en riktig pärla och inträdet är gratis så låt det bli av och gå dit!

(Bilden med den underbara kattmumien kommer från Medelhavsmuseets webbplats)

"Innerst inne är vi alla folkpartister" sjöng Ronny Eriksson med Euskefeurat (texten hittar du här). Vill du testa om denna hypotes stämmer på dig kan du göra det genom webbtestet Political Compass (som jag hittade hos Frykmans liberala blogg).

Kul test som placerar in dig på en skala bortom den traditionella höger-vänsterindelningen. För mig kändes resultatet ganska rättvisande även om frågorna i vissa fall kändes klart kontextuellt amerikanska.

Bara för att jag inte kan motstå.... Denna katt bor i Taormina på Sicilien. Jag träffade henne i höstas på en uteservering. Hon klättrade omkring i lövverket som bildade ett tak över restaurangen så att alla matgäster fick nedsinglande löv i sina gnocchi....

Dessutom är hon väldigt lik mitt eget lilla monster här hemma (men en betydligt mer slimmad variant).