trettinånting

Idag är det dags för solförmörkelse men med tanke på Lützendimman utanför fönstret lär man ju inte se något av den. Dessutom börjar flyttstöket för mig nu så jag lär tyvärr få koncentrera mig på det...

Jag är mest avundsjuk på S som sitter i libyska öknen med för detta tillfälle från Claes Ohlsson inköpta svetsglasögon. I Libyen och Egypten kommer solförmörkelsen nämligen att bli total. Hoppas ni får kul idag, du och Abdallah! Ni kommer att bli så söta i glasögonen som ger er den rätta Willy Wonka-looken!) Glöm inte att ni lovat mig ett mess!

Nyss lånade han sig till Världen idags och andra högerkristna organisationers kamp mot ett fullständigt likställande mellan samkönade och olikkönade par som vill knyta hymens band i den civila (OBS! INTE kyrkliga) äktenskapsbalken. (Jag har bloggat om detta här.)

Nu är Jan Myrdal igång igen och denna gång försvarar och hittar han förmildrande omständigheter i Pol Pots blodiga Röda Khmer-regim under 70-talets Kambodja i en artikel i Aftonbladet utifrån bland annat en klassisk "kålsuparargumentation". Som slutkläm hävdar han till och med att om Pol Pots sekteristiska experiment fått fortsätta "då hade khmererna varit i ett betydligt lyckligare läge i dag"! Det finns ingen gräns för Myrdal stollerier! Han tror alltså på fullt allvar att något gott hade kunnat komma ur de Röda Khmerernas blodiga regim! Offren hade då alltså varit att betrakta som "collateral" antar jag!

Bakgrunden till Myrdal drapa är givetvis att författaren och biståndsarbetaren Peter Fröberg Idling nyligen kommit ut med en bok som heter Pol Pots leende (ISBN 9173892041) där Idling frågar sig hur det kunde komma sig att fyra intellektuella svenskar efter en resa i Pol Pots Kambodja på 1970-talet inte såg förtrycket och mördandet omkring dem och hur de kunde uttala sig positivt om regimen (jag har bloggat om boken tidigare). Jan Myrdal var en av dessa svenskar och Jan Myrdal är också den ende av dessa fyra som efteråt, med facit i hand, inte har ändrat ståndpunkt. Genom artikeln vill Myrdal rädda sitt ansikte och tala om för oss andra att det minsann är han som har rätt och resten av världen som inget begriper.

Det är förklarligt på många sätt att man inte ser allt som försiggår omkring en speciellt om man är omgärdad av en propagandaapparat. Myrdal är säkert fullständigt ärlig när han säger att han och de andra inte såg något massmord. Varför skulle regimen vilja visa upp det för ett gäng utlänningar? Det som inte är förståeligt i Myrdals fall är att han hårdnackat vidhåller sin ståndpunkt även decennier efter det att väldokumenterade fakta om skräckens år i Kambodja nått omvärlden. Han erkänner visserligen att grymheter säkert har begåtts, men han viftar bort och nonchalerar dessa i välbekant, inför offren cynisk Myrdalsk anda.

Jan Myrdal visar gång på gång att han inte tillhör den humanistiska, demokratiska vänstern. Genom det han uttalar om homosexuella och, framför allt, genom den totala cynism han återigen visar inför dem som dog på Dödens Fält och de plågade överlevande i Kambodja visar han vilken både auktoritär och diktaturkramande gubbe han är. Så på så sätt är det ju bra att han får rejält med spaltutrymme att bekänna färg genom i Aftonbladet.

Har man en gång stått vid Dödens Fält och verkligen försökt ta in vad som hände under dessa galna år som faktiskt inte är så avlägsna i tiden skulle man aldrig kunna skriva under på en sådan artikel!

Mer om Pol Pot, Kambodja och vad som hände på Dödens Fält kan du läsa här:

From Sideshow to Genocide

Dith Pran Holocaust Awareness Project

The Legacy Project

Fröberg-Idlings bok

Idag skall Nationaldemokraternas muggiga propagandapamflett i fyrfärg delas ut ibland annat mitt bostadsområde i Uppsala. Att det finns brevbärare som inte vill göra detta har det skrivits om och debatterats om både i pressen och i bloggosfären. Det är inte den aspekten jag skall ta upp här. Utan detta:

I morse när jag ramlade ut ur hissen såg jag ett ganska stort anslag som någon hade tejpat upp på porten till vårt hus. Där stod det ungefär så här (har inte den exakta ordalydelsen kvar i minnet):

”Vi som bor i detta hus vill inte ta del av ND:s propaganda och undanber oss därför utdelningen av detta material”

Ingen avsändare. Jag vet inte om det är någon enskild som tagit detta initiativ eller om det är något som föreningen kommit överens om på något extrainsatt medlemsmöte som jag missat. Kanske är det styrelsen som fattat beslut själva? Jag vet inte.

Det är så lätt för mig att hålla med om det som står på lappen och det är lätt för mig att förstå varför någon/några tejpat upp den. I huset bor flera ”invandrarfamiljer” och några ”hbt-familjer” så det finns gott om människor här som personligen skulle känna sig illa berörda av ND:s rappakalja. Personligen är jag ju absolut inte någon tillskyndare av ND och deras värderingar som alla som läst denna blogg mer än en gång förstått.

Ändå känner jag mig kluven inför denna lapp i porten Någon (eller några) i mitt hus anser att de har mandat att tala för oss alla, låt vara utifrån ”goda intentioner”. Det är väl ingen förlust annat än möjligtvis på ett principiellt plan om vi slipper ND-foldern i brevinkastet, men om man drar detta till sin yttersta konsekvens blir det problematiskt. Vad händer om någon/några (representanter för föreningen eller inte) anser att vi samfällt skall undanbeda oss valinformation från till exempel den borgerliga Alliansen eller kanske Vänster- eller Miljöpartiet? Hur ska man då se på det? Det vore hemskt, tycker jag.

Det hela gav en lite konstig eftersmak när jag parkerat mig på bussen och hann börja reflektera. Eller tänker jag helt fel? Fler tankespår, någon?

Gjorde Personal-DNA-testet som Erik Laakso puffade för. Jag var skeptisk, men resultatet kändes ganska rättvisande (förutom det där med ordning och reda - i huvudet möjligtvis, men mitt skrivbord, mitt kontor och mina garderober har alltid sett ut som en kaotisk soptipp). Men det är klart - egot tror ju gärna på ett positivt resultat som det smickrande i att sägas vara "en ledare", eller hur? Samvetsfrågan är: hade jag skrivit om detta om resultatet blivit att jag är en "genuine loser" eller liknande? Hade jag klarat mig ur det med någon cynisk kommentar om tester?

Varför kan man inte låta bli att göra dessa jämrans tester?

Igår kväll blev det thai-middag med film. Denna gång såg vi The Constant Gardener vilket ledde till en lång diskussion efteråt. Filmen bygger på boken med samma namn (på svenska: Den trägne odlaren ISBN: 9100579432) av spionthrillerförfattaren John le Carré.

Nygifta Tessa och Justin Quayle flyttar till Kenya där han är diplomat vid The British High Commission i Nairobi och hon ägnar sig åt humanitärt arbete i kåkstaden Kibera tillsammans med den kenyanske läkaren Arnold Bluhm. Justin är godhjärtad men introvert och plikttrogen och påtar hellre i sin trädgård än engagerar sig i omvärlden. I Tessa har han , enligt en kommentar av le Carré i extramaterialet, gift sig med sitt samvete: hon är passionerat engagerad i sitt humanitära arbete och struntar i om hon blir obekväm.

Hon och Arnold upptäcker misstänkta oegentligheter kopplade till läkemedelsbolag när de arbetar med tbc-sjuka i kåkstäderna och när de försöker göra omvärlden uppmärksam på detta blir de just obekväma. På en resa till den priviligierade NGO-enklaven Lokichoggio (Loki) vid gränsen till Sudan mördas Tessa och Arnold försvinner och blir misstänkt för mordet. Maken Ralph kan inte riktigt nöja sig med ett enkelt svar på frågan om varför hans fru och stora kärlek blivit mördad. Hans sökande efter sanningen drar in honom i ett skeende han aldrig kunde förutse och ett spel med fler och mäktigare aktörer än han kan överblicka.

Detta är en film som byter karaktär ungefär halvvägs precis som Justins liv också gör det. Från att vara ett kärleksdrama med två ganska priviligierade människor i huvudrollerna blir det en engagerande, samhällskritisk thriller. Att anlita den brasilianske regissören Fernando Meirelles som tidigare bland annat gjort den smärtsamt socialrealistiska favelaskildringen Guds stad (en film jag verkligen rekommenderar) var ett genidrag. Hans sätt att blanda scenerna med filmklipp och vanliga människor från de afrikanska kåkstäderna ger filmen ett nästan dokumentärt anslag. Detta gör att man som tittare inte kommer ifrån budskapet: även om just denna historia är fiktion finns det människor som lever under dessa förhållanden och som får sitt människovärde devalverat. Det känns kanske inte helt orealistsikt att scenariot i filmen att fattiga afrikaner används som försökskaniner för bland annat läkemedel skulle kunna ha någon slags verklighetsbakgrund (även om jag också anser att det skulle vara en väldigt förenklad och förvanskad bild av verkligheten att utmåla alla läkemedelsföretag som "onda"). Oavsett hur det förhåller sig med den saken så kommer man inte ifrån det vi vet: att det finns svårlöst problematik kring bland annat kostnaderna för läkemedel mot sjukdomar som AIDS och tbc i denna del av världen och att ett europeiskt liv åtmistone indirekt "anses mera värt" än ett afrikanskt.

Detta är ingen feelgood-rulle. Man känner förtvivlan och vanmakt efteråt. Problemet är bara, vilket filmen visar, att det finns så många olika aktörer som tjänar på att upprätthålla det som nu är (både individer och grupper): korrupta regimer och individer i fattiga länder, stora företag som inte kombinerar vinst med etik, enskilda karriärister på olika nivåer, enskilda europeiska länders regeringar, "biståndsbranschen" och så vidare. Dessutom talar filmen om ett annat dilemma: om en whistle-blower går ut och talar om missförhållanden och detta till exempel leder till att ett läkemedelbolag måste stänga en del av sin produktion så att kanske 1500 arbetare blir arbetslösa i Västeuropa - hur populär blir han/hon då? På detta sätt tillhör vanliga människor i Europa också dem som indirekt kan ha något att vinna på att status quo upprätthålls. Så sammanflätade är vi (säger jag som annars inte är "anti-globalisering"). Detta kan väcka förtvivlan inom en och inga enkla svar baserade på vare sig partipolitiska "kartor" eller ideologier finns, tycker jag.

Denna film är ett måste i dvd-hyllan! Nu skall jag se till att läsa boken också.

Polisen i Vitryssland slog igår våldsamt till mot en demonstration i Minsk och grep även en av oppositionsledarna. Läs här:

Svd

Aftonbladet

BBC

Samtidigt i regionen: idag öppnar vallokalerna i Ukraina ett år efter den oreanga revolutionen.

Svd

Aftonbladet

BBC

Transitionen från diktatur till demokrati är aldrig enkel. Många gånger blir det sämre innan det blir bättre, åtminstone i ekonomisk mening. Då är det lätt hänt att transitionen avstannar och att många längtar tillbaka till "det gamla".

Jag hoppas att Ukraina kan fortsätta på den demokratins väg man slagit in på. Jag hoppas at Vitryssland får börja sin vandring på den vägen. Omvärlden får inte vända regionen ryggen.

Nu har jag skjutit upp det oundvikliga länge nog. Nu har jag börjat fixa i ordning inför flytten nästa vecka på allvar.

Detta är lika jobbigt varje gång (senast var 2001). Varför samlar man på sig alla dessa onödiga "bra att ha" grejer?

Just nu har jag en våg av slängmani. Hoppas jag inte ångrar mig i morgon...

Konstaterar att Nalin Pekgul är en av de som lämnat sitt bidrag till antologin För Sverige - Nuförtiden (ISBN 9175887045) där såväl rojalister som republikaner skriver om kungahuset.

Pekgul försvarar kungahuset och anser att Socialdemokraterna bör stryka sitt krav på republik ur partiprogrammet, vilket hon också argumenterar för på DN Debatt.

Hennes grundteser är att monarkin är en symboliskt viktig sammanhållande kraft i ett mångkulturellt samhälle och att monarken genom sitt symbolvärde kan fungera som ett skydd och en talesman för demokratin i tider då den hotas. Hon pekar på det faktum att kungahuset betyder mycket för många invandrare i Sverige och hon tror att kungen, som "försvarare av religionsfriheten" kan betyda mycket inte minst för landets muslimer. Dessutom uttrycker hon sin besvikelse över att "feminister" vill införa republik nu då vi kommer att få en tronföljare som också är kvinna (Victoria Bernadotte). Hon påstår vidare att många intellektuella vill ha republik eftersom "de inte har den där riktigt nära kontakten med folk" och därför inte förstår monarkins popularitet.

Pekguls artikel är intressant och argumenten är väl värda att fundera över även för den som, vilket jag personligen är, är övertygad republikan. Jag respekterar också det faktum att pekgul argumenterar på ett självständigt sätt utan att bry sig om den officiella partilinjen.

MEN

Bara ett par korta reflektioner i all hast:

Kungen är knappast en bra försvarare av religionsfriheten. Varken Carl Gustaf Bernadotte eller hans predestinerade efterföljare Victoria Bernadotte omfattas ju av denna. Jag citerar ur Successionsordningen:

"§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."

Detta innebär att Sveriges tronföljare måste vara lutheran (protestantisk kristen) och att han eller hon förlorar sin succesionsrätt om han eller hon antar en annan tro än denna. Det vill säga: om Victoria Bernadotte reverserar till islam så kan hon inte bli drottning. Hur ser Pekgul på detta? På vilket sätt innebär denna protestatiskt kristna normativitet något gott och integrerande för Sveriges muslimer?

Ett av argumenten mot monarkin är att den verkar normativt/normerande (på mer än ett sätt) och därför går den på tvärs mot all form av mångfald och kamp mot strukturell diskriminering. Strukturell diskriminering grundar sig bland annat i att en viss tillhörighet anses "mer riktigt och genuin" än någon annan och vad är mer symbolikt normerande än det som uttrycks genom monarkin? En svensk muslim kan ställa upp i ett presidentval (om Sverige blir republik) och har i teorin möjlighet att bli president. Detta symbolvärde skall man inte förakta.

Dessutom följer en informell, icke lagstiftad normativ konsekvens av monarkin. Victoria Bernadotte får som tronföljare enligt Successionsordningen gifta sig med vem hon önskar, d.v.s. "även" med en ofrälse. Tror Pekgul att det skulle ha varit lika okomplicerat om hennes pojkvän hetat Murat eller Ahmed och därtill varit en aktiv, troende muslim när det till och med ifrågasatts att han är från en bruksort i Gästrikland? Och om Victoria Bernadotte ville ingå partnerskap med en kvinna - hade detta accepterats av mamma och pappa, hovet, pressen och de flaggviftande rojalisterna? Jag är skeptisk till att någon av dessa varianter i praktiken varit möjlig för Vickan att välja. Jag kanske har fel, men då får den som verkligen på djupet tror att något av detta hade mottagits på ett totalt oproblematiskt sätt skriva det i en ärligt menad kommentar. På detta sätt verkar kungahuset också normerande på ett sätt som går stick i stäv med frågor och ståndpunkter som Pekgul tidigare på ett mycket fint sätt visat en övertygelse och ett engagemang i.

För att förtydliga: För en person som har en genuint konservativ utgångspunkt innebär givetvis inte de saker jag tagit upp till belysning något problem, men Pekgul tillhör inte de kultur/moralkonserativa för övrigt och det är därför hennes argumentation i denna fråga blir problematisk och inkonsekvent.

Ja, det finns mycket mer att säga om Pekguls artikel och argumentation, men jag tror att jag stannar här. Hon är inte utan poänger i det hon skriver, men det finns gott om goda motargument också.

Detta med att republiken främst skulle försvaras av intellektuella och att det därför skulle vara åt pipsvängen med republik är ett dumt argument, men det kräver en helt egen postning för att till fullo bemöta detta och det får vänta till senare.

Jag ägnade lunchen åt att bläddra i en märklig fotobok: Drömmen om Jerusalem: Lewis Larsson och American Colony Photographers av Mia Gröndahl (ISBN 919748945X).

I slutet av 1800-talet sålde en grupp människor i byn Nås i Dalarna allt de hade och flyttade till Jerusalem. De var medlemmar av en religiös rörelse vars tro var att Jesu återkomst var nära förestående och att han skulle inväntas just i Det Heliga Landet. Väl i Jerusalem anslöt de sig till American Colony som leddes av en kvinna som hette Anna Spafford. Den kristna kolonin var sekteristiskt präglad och tillvaron blev hård. Många var de Nås-bor och andra som fick sina religiösa drömmar krossade och sina liv slagna i spillror. Den sanna historien om Nås-bornas resa till Jerusalem inspirerade Selma Lagerlöf till att skriva sin roman Jerusalem sedan hon besökt svenskarna i Jerusalemkolonin.

I vår tid har bland annat Mia Gröndahl skrivit artiklar om livet i sekten. En dag blev hon kontaktad av en man vars föräldrar tillhörde den skara som flyttade till Jerusalem. Han visade Mia de foton som tagits av hans far, Lewis Larsson. Det är dessa foton som utgör boken.

Jag bläddrar igenom sida efter sida av gamla svartvita, vackra foton från Jerusalem och dess omgivningar vid tiden för sekelskiftet 1800-1900. Vissa av dem är handkolorerade. Dessa fascinerande bilder ser ut som gamla skolplanschbilder av det som kallades ”Det Heliga Landet”. Här ser man palmerna, kamelerna, åsnorna, de samariska och judiska kvinnorna och beduinerna men också byggnadsverken, kolonialister, missionärer, munkar och aschkenasiska judar invandrade på flykt från pogromernas Ryssland. Vardagsliv och högtid blandas. Det ser nästan ut som något jag trodde var en mytisk bild.

Kanske hemfaller jag åt banal orientalism när jag uppslukas av dessa foton, men å andra sidan exotiserar och mystifierar jag västerlänningarna i tropikdräkter och höghalsade klänningar precis lika mycket. Dessutom: ingenting går upp mot den speciella stämning som finns i gamla, svartvita foton. Digitalkameran må ta skarpa bilder, men i de här finns en helt annan spänning och ett helt annat liv.

Boken är intressant att bläddra i vare sig det är fotografi, religion, historia eller mellanöstern som är ditt intresseområde! Texten har jag dock inte givit någon uppmärksamhet än så den kan jag inte säga någotom. Det här är en bok som man tillägnar sig via bilderna.

Vitryssland. Ett par hundra demonstranter greps i Minsk inatt.
Det var väl antagligen att vänta enligt bedömare, men det känns hemskt ändå.
Har ingen mer kommentar till detta. Läs själva:

Svd

DN

BBC