trettinånting

Det var länge sedan jag såg en amerikansk highschool-film men på jobbet hittade jag en dvd med ett lite annorlunda bidrag till genren.

En skillnad mellan U.S.A och Sverige är religionens inflytande och plats i samhället och kulturen. Särskilt kristendomen (i dess konservtiva skepnad) är, som bekant, en kraft att räkna med på andra sidan Atlanten och inte ett randefenomen och en subkultur som denna variant av kristendom fortfarande utgör här (även om jag tror vi kommer att få se mer av den - det är ju numera inte bara i Uppsala det finns skolor med konservativt kristen born-again-profil).

Filmen Saved! från 2004 handlar om ett gäng elever på en kristen highschool. Mary umgås med skolans populäraste, mest kristna tjej Hillary Fae. Tillsammans med en tredje tjej har de klubben Christian Jewels som alla andra tjejer på skolan suktar efter att vara med i. Den som bestämmer är givetvis Hillary Fae.

På American Eagle Christian High School finns även Hillary Faes superironiske brorsa i rullstol och andra utstötta personer som Tia som inte passar in eftersom hon har en pappa som dricker och eftersom Hillary Fae tycker att hon är töntig och den judiska tjejen Cassandra (som bara går på det kristna gymnasiet eftersom hon blivit relegerad från alla andra skolor) som är skolans rebell och svarta får samt den Hillary Fae helst av allt vill frälsa.

Förutom att Marys mamma är ensamstående (och i hemlighet dejtar den gifte ungdomspastorn) så är Marys liv perfekt: hon är en Christian Jewel, en av de populära och har den perfekte, kristne pojkvännen. Plötsligt en dag avslöjar pojkvännen att han är bög. Mary förför honom eftersom hon tror att Jesus gett henne uppdraget att bota honom (även om detta naturligtvis också är en synd). Naturligtvis blir mary gravid och pojkvännen skickas av sina föräldrar på ett avprogrammeringsläger för att omvändas till att bli ex-gay. Allt detta kommer ut på skolan och nu blir Mary utstött av sina fina, kristna vänner. De riktiga vännerna hittar hon bland de utstötta...

Filmen följer naturligtvis det vanliga upplägget för en klassisk high-schoolfilm. Här finns de populära, de utstötta, töntarna, rebellerna och den populäraste oc mest elaka tjejen som till slut faller på eget grepp. Det "nya" är väl den kristna miljön,men jag tror detta faktum uppfattas som mer udda i Sverige än i USA.

Filmen har fått mycket blandad kritik och jag tror kanske att man skall ha en bakgrund i kristna kretsar för att nå den där riktiga igenkänningsfaktorn. Jag kände igen mycket från de kristna tonårssammanhang jag delvis fanns i en gång i tiden. De särskilda kristna innebandyturneringarna, de "coola" klistermärkena från Dekalmissionen och de svartvita värderingarna. Gemenskap och vänskap (som tog tvärslut den dag det visade sig att någon inte passade in) och att det även i kristna sammanhang fanns skillnader mellan populära och mindra populära/töntar (trots sångtexter som "Du vet vär om att du är värdefull"). Och dessutom en vuxenvärld som inte alltid tänkte självständigt utan satte vad andra församlingsmedlemmar skulle tycka framför hur de egna barnen mådde. Nu kanske jag låter elak och onyanserad. Det fanns mycket positiva saker också, men det jag beskriver tillhör också det jag såg. Jag tror denna film kanske kan styrka en del kids och få dem att förstå att de faktiskt får tänka kritiskt och "utanför lådan" och att de vuxna kanske inte alltid är så heliga som de utger sig för att vara. Sensmoralen är tydlig: man måste få vara den man är och de riktiga vännerna finns inte alltid bland de populära. Dessutom ett plus för en cool och osentimental gestaltning av en tonåring med funktionshinder (som får kyssa vackra flickor).

För alla andra är det också en rätt kul highschool-film att se en regnig dag. Vissa scener är faktiskt klart lyckade och jag ser filmen som ett gott exempel inom genren. Dessutom hittar vi en rad duktiga skådespelare i roll-listan: Eva Amurri som rebellen Cassandra, Macaulay Culkin som rullstolsbrorsan Roland, underbara Mary-Louise Parker som morsan och Martin Donovan som sliskige ungdomspastorn. Betyg: Helt OK +

En mer vuxen skildring av konservativa, religiösa värderingar som sätts i gungning när livet inte tar den riktning man tänkt sig visades tydligen på TV i går: Aposteln med en i rollen fantastisk Robert Duvall (som också regisserat). Detta lågmälda drama om en man i kris handlar om en pastor som under samma dag blir lämnad av sin hustru och sparkad av sin församling. Detta ställer hans värld på ända. Hans kalvinistiskt präglade tro säger honom att han borde ha blivit belönad eftersom han tjänat Herren och så blir han istället straffad. Han drar, liksom Job, Gud inför rätta men förvirringen tilltar och efter att ha brutalt slagit ned och dödat hustruns älskare flyr han undan efterlysningen ut på landsbygden. Här startar han en ny församling i en avkrok, men hans förflutna hinner upp honom. Detta drama ger en nyanserad bild av både pastorn och hans tro. Detta är en mycket bra film som ibland finns i 59-kronors-dvd-lådor på varuhus. Köp den! Den är ett fynd till det priset! Betyg: Mycket bra

DN bjuder oss generöst på sin fotograf Fredrik Funcks bildspel på temat Istanbul!

På med ljudet (musiken hör till) och avnjut allt från det vackra till det ruffiga. Förstår ni varför jag är kär?!

Här sitter man och googlar på biblioteksnyheter för att ha något att tillföra i debatten kring kopieringsrazzior och då hittar man istället detta.

En moderat kommunpolitiker i Skåne har kläckt idén att låta en biblioteksfilial bli utskänkningsställe för Systembolaget.

Det skulle slå två flugor i en smäll, säger hon. Dels skulle det öka tillgängligheten till Aalborgs akvavit och andra ädla drycker samt ge en slant som skulle kunna bekosta biblioteket och dessutom (och här citerar jag denna virtuost elokventa argumentationslinje):

"Det nya varuutbudet skulle locka nya lånare, personer som normalt inte besöker biblioteket."

Men bibliotekschefen hakar på och tycker det är lite spännande.

Ja, vad säger man? Jag har i och för sig under min yrkesverksamma tid som bibliotekarie ständigt propagerat för att även de offentligt finansierade biblioteken måste försöka hitta källor till intäkter och dessutom våga tänka i nya banor för att klara oss i en tid då skattepengarna i allt högre grad kommer att gå åt till att finansiera äldreomsorg utifrån den stundande demografiska verkligheten. Kultursponsring? Gärna för mig! Avgifter för lån? Inte en främmande tanke för mig även om jag vet att den är högst politiskt inkorrekt och att avgifter i skrivande stund strider mot bibliotekslagen §3. Men utskänkningsställe? (Även i egenskap av borgerlig väljare tycker jag att förslaget är dåligt och svårt att ta på allvar - det blir lite Grönköping av det hela. Observera att hennes partikollegor inte skrivit på motionen)

Jo, nog skulle det locka nya besökare, allt och "spännande" skulle det säkert bli också. Men litegrann måste man väl våga stå för profilen på sin verksamhet? Och vilka i personalen skulle stå för själva utskänkningen? Kalla mig snobbig, men det ingår faktiskt inte i min yrkesroll att kränga Barrier Reef på bag-in-box. Tror inte biblioteksassistenterna heller känner sig så pigga på nya repliker som "haru legg" och nya arbetsuppgifter som att neka folk som redan tutat lite och börjar bli lagom förmiddags-på-trycket-aggro att få ut sin pava rödtjut.

Men argumentet "locka nya grupper" kanske skulle slå an i en annan verksamhet som ofta bekymrar sig över vikande besökssiffror och medlemstal? Varför inte höra av sig till närmaste svenskkyrkliga församling och erbjuda dem att mot en slant bli utskänkare? Nej, just det. Ni hör hur absurt det låter. Eller?

Nej, jag indexerar förslaget som "Humor" vilket enligt KB:s förteckning över ämnesord definieras som "Roande berättelser med eller utan allvarliga avsikter."

Med viss förvåning konstaterar jag att kopieringsföretagen Ink'n'art och supertrevliga Kopieringshörnan i Uppsala har stämts för att, som Copyriot så bra formulerat det:

" de inte hindrar sina kunder, som köper tillgång till kopieringsmaskiner, från att kopiera hela böcker."

Copyriot skriver en hel del tänkvärda saker kring detta och han konstaterar dessutom det jag direkt tänkte när jag läste DN och andra artiklar om nyheten: detta gäller ju förmodligen dessutom biblioteken. På både folk-, universitets- och specialbibliotek (skattefinansierade såväl som privata) brukar det finnas möjlighet för låntagare att, mot avgiften för ett kopierningskort, använda kopieringsmaskiner.

Innebär detta att även en halvseg eftermiddag i infodisken även på min lilla arbetsplats kommer att kunna förvandlas till ett larmande inferno när förlagens agenter plötsligt stormar in och bryter ner mig i ett polisgrepp eftersom jag inte tillräckligt noggrant kontrollerat att änkefru Svensson inte, som jag trodde, kört sitt gamla prästbetyg i kopiatorn utan att hon i sann, kriminell anda mångfaldigat Margit Söderholms samlade verk till alla i kyrkliga syföreningen?

Skämt åsido: vad är det, efter denna lilla stämning, som krävs av oss på biblioteken nu, då? Räcker det med anslag om vad som gäller? Hur många språk och vilka bör vi avfatta dem på (en icke oberättigad fråga)? Hur ofta och hur stor del av min arbetstid i yttre tjänst skall jag använda till att kontrollera låntagarna och att aktivt avbryta deras kopierande (skall jag göra ett medborgaringripande?) om jag ser att de har för avsikt att bryta mot reglementet? Detta känns absurt. En sak är väl om man aktivt uppmuntrar och hjälper till med kopieringen, men att stämmas för att man inte hindrar kunderna/låntagarna? Underlåtenhetssynd, alltså? Eller är det själva det faktum att man tillhandahåller "vapnet" som är grunden för stämningen? Fortsätter man att driva sådana här processer och om man dessutom gör det mot bibliotek så kommer det att få som konsekvens att vi helt enkelt inte längre kan ge våra låntagare den servicen. Vi får ta bort kopiatorn, helt enkelt. Frågan är hur önskvärt det är ur ett medborgarperspektiv?

Från kollegan på gymnasiet kom denna för referensarbetet inspirerande videolänk!

Kollegan hade i sin tur hittat den hos en annan bibliotekarieMalin.

Jag är inte direkt den som oroar mig i förväg eller onödan över saker, men som pendlare tycker jag att detta med den dåliga säkerheten i T-banan är riktigt scary. En brand och - hur är det tänkt att man skall ta sig ur tunneln? Sverige har ju alltid varit landet präktig där vi klappat oss på bröstet och berömt oss för vårt säkerhetstänkande, men när det gäller bland annat t-banan är jag inte så säker på att det stämmer längre (om det någonsin gjort det). Tänker på det ganska ofta på väg till och från jobbet, men vad skall man göra? Jag är ju tvungen att ta tuben.

För snart fyrtio år sedan, 1966, regisserade Gillo Pontecorvo filmen Slaget om Alger. Nu finns den återutgiven på dvd genom Atlantic-film.

Det är inte ofta man kan säga om en film att den är ett mästerverk och verkligen mena det men detta är ett sådant exempel. Filmen kretsar kring händelserna i Algeriet och då främst Alger under åren 1954-1962 (kallat Algerkriget, Inbördeskriget i Algeriet, Algerian War of Independence) och som kulminerade i Algeriets självständighet från kolonialmakten Frankrike. Vi följer några av ledarna inom och medlemmar av FLN samt överste Mathieu på den franska sidan under denna tid som präglades av uppror, segregering, terroristattacker, vedergällningar, terroristbekämpning och tortyr: ja, kort sagt en våldsspiral.

Det speciella med Pontecorvos film är att hans svartvita film ligger dokumentären eller journalfilmen nära i bildspråk och berättande. Detta gör att den starka skildringen går rakt in. Den är omöjlig att värja sig ifrån. Här finns flera scener som gått till filmhistorien: bland annat den scen där tre algeriska kvinnor klär sig som fransyskor, tar sig igenom de mellan kasbahn (den fattiga, muromgärdade gamla staden med i huvudsak algerisk befolkning) och den europeiska delen av Alger upprättade vägspärrarna för att placera bomber bland civila fransmän.

Det har sagts om filmen att den är politisk och det är den. Samtidigt finns in Pontecorvos skildring ingen glorifiering av någondera sidorna i konflikten. Snarare skildrar han våldsspiralens förråande effekt på alla berörda. Vi ser kvinnan vars blick registrerar de barn som finns på mjölkbaren som hon fått i uppdrag att spränga. Hon väljer att göra det. Vi ser också vuxna fransmän som angriper en liten arabisk pojke som får stå som syndabock efter ett attentat. Detta är en del av storheten i Pontecorvos film. Han väcker dilemmat till liv och får oss att tänka. Filmen är aktuell även idag och vi behöver inte leta länge för att hitta samtida situationer som vi kan dra direkta paralleller till.

Även om det inte finns några egentliga hjältar i Pontecorvos skildring har han ändå ett klart underdogperspektiv där han inte väjer för att visa den strukturella diskriminering och det ekonomiska underläge som kasbahns innevånare levde i. Han försvarar inte terrorhandlingarna, men han visar här i vilken miljö rekryteringen till desamma blir möjlig. Kriget som föregick självständigheten har kallats ett av de blodigaste i vår del av världen under modern tid. Pontecorvo har lyckats med att göra en mycket nyanserad skildring av detta. En av ledarna för FLN säger i filmen att det svåraste med en revolution är tiden efter att denna lyckats. I Algeriets fall blev det också svårigheter, men det är en annan, lång historia.

Pontecorvo utnyttjar den svartvita filmens möjligheter och kasbahns trappor och trånga gränder till mästerliga bildkompositioner på ett sätt vi sällan ser idag. Tillsammans med Ennio Morricones filmmusik och den dokumentära berättartekniken bildar dessa en i det närmaste komplett helhet.

Detta är en av de bästa skildringar av krig och folklig revolt som gjorts. Den tillhör de tio bästa titlarna i mitt dvd-bibliotek.

Den första december 1955 satte sig afroamerikanska Rosa Parks på en bussplats reserverad för vita och vägrade att resa sig från den. Detta hände i amerikanska Montogmery, Alabama och Rosa Parks blev åtalad och dömd för sitt "brott" mot delstatens lagar. Rosa Parks blev en välkänd person inom den amerikanska medborgarrättsrörelsen. Hon avled förra året. Igår bestämde sig delstaten Alabamas kongress för att benåda Parks postumt för "brottet.

Under påskhelgen såg jag långfilmsdokumentären Mondovino av Jonathan Nossiter som nyligen släppts på dvd (för att komma till den officiella sidan: se här). Drygt två timmar om vin – kan det var något? Jodå, det var en mycket intressant dokumentär som handlar om vinframställning, vinkritik, traditionalister och förnyare, gamla vinländer och globalisering. Detta visade sig vara ett riktigt infekterat getingbo och jag var helt fascinerad av denna kamp som jag inte hade en aning om. Huvudpersonerna i dramat är traditionalistiska vinodlare i ”den gamla världen” som Frankrike och Italien å ena sidan och å andra sidan vinkonsulten Michel Rolland, vinkritikern Robert Parker och det globalt expanderande amerikanska vinfamiljeföretaget Mondavi.

Traditionalisterna talar om vinets terroir vilket ungefär betyder att man tydligt kan känna vilken region ett vin kommer ifrån. Det traditionella sättet att göra vin kan inte separeras från trakten, druvsorterna och människornas liv och arbete – ungefär så uttrycker sig en av de äldre vinodlarna. Vinet skall vara kärvt och karaktärsfullt snarare än lättdrucket. Mannen visar oss sina ägor men berättar att hans medelstora familjeföretag numera har svårare att hävda sig på marknaden.

Den äldre, väderbitne fransmannen i keps mitt i myllan bland vinrankorna kontrasteras så mot vinkonsulten Michel Rolland. Han är den där typen av dryg 50+ man med stort ego och överrock som man brukar sätta i halsen redan vid första anblicken. Vi möter honom i hans bil där han kör med sin privatchaufför, skryter om alla högt uppsatta människor han känner och skrattar påfrestande efter var och varannan replik. Rolland åker runt till de (nytänkande) vingårdar som har råd att anlita honom och hans råd (som oftast verkar gå ut på syresättning) eftersom ”Rollandvinerna” brukar bli globala försäljningssuccéer.

Tillbaka till traditionalisterna. Dessa talar om hur vinets terroir nu fått ge vika för de produkter som blir resultatet av Rollands världsvida konsultande, Mondavis jätteproduktion och de viner vars succé på marknaden frambringats av gynnande recensioner av den dominerande vinskribenten Parker. Vad dessa viner har gemensamt, säger traditionalisterna, är att de smakar likadant. Ingen terroir som skvallrar om var det producerats här inte, lättdruckna, insmickrande och nästan samtliga med samma vaniljton från ekfaten som blivit så populära. På typiskt franskt manér talar en tjurigt stolt far och hans lika tjurigt stolta dotter om de nya ”ludervinerna” som slår ut traditionella odlare.

Nu vaggades jag in i tron att jag genast genomskådat dokumentärens fortsatta dramaturgi: traditionella, hederliga, hårt arbetande vinodlare i Europa versus onda globaliseringssträvare och rika amerikaner som utarmar ett kulturarv. Nossiter är dock smartare och mer nyanserad än så även om hans grundläggande argumentation går ut på det ovan skisserade så visar han på nyanser i sin verklighetsbeskrivning.

Vinkritikern Robert Parker beskrivs intressant. Jag hade föreställt mig denne framgångsrike och omåttligt inflytelserike skribent som kan sänka ett helt vin genom att ge det ett dåligt betyg som en mondän, snobbig manhattaninföding om ni förstår vad jag menar. Så kommer vi till hans hus som visar sig vara en stor bondgård på landet som tillhört hustruns familj i generationer. Inredningsstilen skvallrar om att här bor allt annat än mondäna människor. Smaken är svulstig, överbelamrad Skara-Bert snarare än sofistikerad, minimalistisk designad New Yorker. Det visar sig att Parker är en folklig typ med enkel bakgrund vars stora förebild är: Ralph Nader! Parker ser det som om han utmanar gamla monopol och vinsnobberi och att förnyelse är nödvändigt. Han skriver om vin som kan drickas av vanliga människor. Helt utan poäng är karln inte. Tveklöst är det så att de mer lättdruckna vinerna spridit bruket att dricka vin till ”vanligt fölk” även i vår gudsförgätna avkrok i det nordisk/ryska brännvinsbältet och att den ökade produktionen och konkurrensen medfört en prisbild där även en bibliotekarie har råd att kolka annat än Tirnave. Vi får också en ganska nyanserad bild även av de traditionella vinodlarna och deras ibland högst sammansatta motiv och handlande. Utan tvekan är det också så att förnyelsen leder till att vinproducenter som annars skulle ha haft svårt att överleva nu kan både fortsätta att driva sina gårdar och kanske till och med expandera. Riktigt komiskt blir det också när informanter från alla läger gräver verbala gropar åt sig själva i sin argumentation och genom sina uttalanden på ett nästan rörande naivt sätt.

Framförallt får vi en mycket intressant inblick i vinproduktionen och dess villkor i en modern tid. Visst kan man tycka att det är synd om ett gammalt kulturarv inte kan överleva i sin ”genuina” (vad det nu är) form i en ny tid. Samtidigt behöver det ena ju inte utesluta det andra. Det kommer alltid att finnas en marknad för de kärva, mer krävande terroirvinerna. Kanske är det så att människor som jag, som inte är vinkännare av börd och rang, via de lättdruckna vaniljsmakande ludervinerna som de gamla odlarna föraktar, fördjupar vårt vinintresse och lär oss uppskatta smaken av fötter och mylla specifikt från Bordeaux. Jag menar, hur många har inte gått via Pripps Blå, Elefantöl och Efes till malt- och humlesmakande, spontanjästa öl med obligatorisk bottensats som bara går att beställa via specialsortimentet eller importeras via svågerns känningar bland trappister i någon Belgisk avkrok? Öl har ju gått från folkkultur till ful- till finkultur och kanske är det dags för vinet att göra en motsatt kullerbytta?

Minus får den för att a) den är lite för lång och b) skakig handkamera som jag aldrig förstått poängen med då det gör mig sjösjuk (men jag vet att andra gillar dogma-skak och tycker det ger nerv och närvaro så jag lämnar detta till tittaren att avgöra).

Har du det minsta intresse för vin och/eller globaliseringsdebatten är Mondovino filmen även för dig! En fyra!

Läser i DN om filmen Coming attractions som handlar om filmtrailerns historia från Ben Hur till Godzilla. Verkar intressant, men den har hittills inte visats så många gånger eftersom varje visning blir hur dyr som helst av upphovsrättsliga skäl.