trettinånting

Såg om två mycket starka filmer för ett tag sedan: Krigarens själ (Once we were warriors) och uppföljaren Krigarens hjärta (What becomes of the broken hearted) för ett par dagar sedan. Jag blir alltid lika skakad när jag ser de här filmerna.

Filmerna handlar om Jake Heke, hans fru Beth och deras barn. De är maorier som lever i ett problemområde i en stad i Nya zeeland. Beth är från en fin gammal maoriesläkt och hennes släktingar lever i en välordnad tillvaro där de håller fast vid sina gamla traditioner. Jake har lägre status bland maorierna eftersom han delvis härstammar från afrikanska slavar. Beths släkt har aldrig riktigt accepterat äktenskapet och Jake är en man som är mycket frustrerad över att alltid ha blivit nedklassad av alla – maorier som ”vita”. Jake är en fåordig, muskulös machoman som alltid tittat djupt i flaskan men när han dessutom blir arbetslös blir frustrationen värre och drickande tilltar.

Äktenskapet med Beth är fortfarande passionerat men när Jake dricker (eller när Jake och Beth dricker tillsammans) slutar det ofta med våld. Jake löser över huvud taget sin frustration och alla inbillade eller uppkomna konflikter med det enda ”språk” han kan: musklernas och knytnävarnas.

Första filmen handlar om den nedåtgående spiral Jake Heke och hans familj hamnar i. Både hustrun och barnen har sina olika strategier för att hantera den alltmer alkoholiserade och våldsamme fadern. Jag tror alla som levt med eller i närheten av en person med alkoholproblem (här behöver varken misshandel eller social utslagning förekomma som det gör i filmen – mekanismerna är igenkännbara ändå) kan se hur realistisk filmen och karaktärerna är. Scenerna när det vänder i den glade drinkarens ögon och det plötsligt inte är muntert längre är mycket realistiska och ger magknip hos tittaren.

Beth väljer medberoendets och möjliggörandets väg: hon dricker tillsammans med Jake (många medberoende dricker med sina partners eftersom det invaggar dem i illusionen att de då kan hålla koll på fyllan), hon plockar upp honom, förlåter honom och försvarar honom inför de protesterande barnen när han absolut vill ta en öl när de för en gångs skull har en fin dag tillsammans. Äldste sonen drar sig undan, flyttar hemifrån och går med i ett maoriegäng där han finner en ny ”familj”, tonårsdotterns strategi är att vara överanpassad och jättepräktig och mellansonen hamnar i trubbel. Han är ändå den som hittar en vettig identitet som maorier grundad i traditionen medan hans äldre bror hittar en destruktiv "maorieidentitet" genom gänget. De minsta barnen är för små för att utveckla en strategi.

Första filmen bygger storyn fram mot den tragedi som inträffar. Den andra filmen tar vid efter strategin. Jake, som förlorat allt, tar sig i kragen. Han får nya vänner som skaffar honom ett jobb och visar på nya intressen och andra strategier än slagskämpens. Skall han stå pall nu när hans familj återigen drabbas hårt och hans son faktiskt behöver honom?

Jake Heke spelas av Temuera Morrison som med sitt utseende är som gjuten för rollen. Hans fru Beth spelas av fantastiska Rena Owen som har ett minst lika intagande och speciellt utseende. Skildringen av deras äktenskap är faktiskt mycket nyanserad. Man kan inte låta bli att fatta tycke för Jake och ta honom till sitt hjärta trots att han beter sig som en skit. Ändå är det inte en film som på något sätt förskönar karaktären Jake eller bortförklarar/urskuldar att han beter sig som en en skit. Jag kände väldigt starkt för samtliga rollkaraktärer, faktiskt.

Styrkan ligger också i den obarmhärtigt realistiska skildringen av en familj i social misär. Den lämnar ingen oberörd, tror jag. Många urbefolkningar hamnar tyvärr i denna spiral av strukturellt förtryck och identitetsupplösning som inte sällan leder till missbruk och andra sociala problem (därför är den engelska orginaltiteln Once we were warriors egentligen bättre och mer talande). Det är det specifika med filmen. Samtidigt är det, som jag tidigare skrev, så mycket som är universellt och som man kan känna igen sig i. Filmerna beskriver Jakes problematik ur många synvinklar och betonar både de strukturella mekanismerna och det personliga valet och ansvaret.

Den andra filmen är sevärd (inte minst eftersom man vill se en fortsättning efter den första som lämnar slutet öppet för det) men inte lika bra. Det kanske beror på att det är en annan regissör denna gång. Jakes början till förvandling beskrivs på många sätt på ett i huvudsak realistiskt och absolut inte på något sockersliskigt sätt. Vägen går bland annat via hårt arbete. Samtidigt retar det mig lite att man i den andra filmen släpper det faktum att ett av Jakes grundproblem är alkoholen. Jake rycker så sakteliga upp sig, men han lär sig liksom att dricka kontrollerat! Det är fullständigt orealistiskt med tanke på den grad av alkoholproblem han drack på sig i första filmen. Visst är det en positiv upplevelse att dra på vildsvinsjakt med sina nya polare, men hade man velat vara helt realistiska hade han banne mig fått torka upp också. För en alkoholist finns ingen botten. Det blir aldrig bara ”en öl” eller ”en whiskypinne” och man kan inte ”lära sig” att hantera sitt dåliga ölsinne genom enbart självbehärskning heller. Detta drar ned mitt betyg för tvåan något. Kanske var det för kontroversiellt att göra en film där macho-Jake faktiskt hoppar över ölen, inser att han måste bli helvit och tar en juice med grabbarna istället? Jag vet inte.

Bortsett från detta är filmen bra och liksom ettan också mycket spännande. Se dessa starka, socialrealistiska filmer som även bjuder på både action, en och annan maorisk hakka och fantastiska tatueringar! De finns på dvd numera!