trettinånting

Kul! Kvalitetstidskriften Axess har startat tv-kanal och testsändningarna har börjat! Detta rapporterar Martin Jönsson. Tyvärr har man tydligen haft svårt att nå ut med marknadsföringen, men nu har Jönsson äntligen hittat en tablå!

Jag måste kolla in detta hemma!

På jobbet grottar jag just nu ner mig i research om RFID och dess tillämpningar inom biblioteksvärlden inför Den Stora Projektplanen som är mitt kommande magnum opus. Jag har läst en hel del rafflande böcker och rapporter i ämnet RFID, men den mest rafflande titeln hittade jag när jag samlade material via Libris Webbsök:

The Spychips Threat: Why Christians Should Resist RFID and Electronic Surveillance av Katherine Albrecht (Nelson Current 2006; ISBN: 1595550216).

Nu har jag inte läst den här boken än (kunde inte gärna motivera den som tjänstefjärrlån, ha, ha) men jag kunde liksom inte låta bli att skriva om den ändå. Jag tycker att företeelsen är fascinerande i sig.

Albrechts tes är att RFID förebådar apokalypsen (alltså jordens undergång såsom den beskrivs i Uppenbarelseboken) eftersom RFID-chippen (ja, hela teknologin) är det "Vilddjurets märke" utan vilket varken fattig eller rik kan köpa eller sälja i de yttersta tiderna som beskrivs i Upp. 13:16-17.

Jag hittade en mycket intressant artikel om boken i Wired News där man konstaterar att Albrights bok helt enkelt är en religiös och med apokalyptiska motiv utökad variant av en annan, sekulär bok: Spychips: How Major Corporations and Government Plan to Track Your Every Move with RFID.

Albright ser som sin uppgift som kristen att varna för RFID som enligt henne är en teknologi som förebådar apokalypsen. Hon och hennes medförfattarinna Liz MacIntyre bloggar om det också! Boken är säkert intressant. Får jag tag på den skall jag absolut läsa den! Tänk vad man kan hitta en grå dag på kontoret då man gör små litteratursökningar!

Jag tycker som sagt att fenomenet att religiösa grupper tolkar nutida företeelser som förklaringar till symbolspråket i Uppenbarelseboken för att förutse jordens förmodade undergång är fascinerande. Jag kommer ihåg den debatt som fanns i framförallt frikyrkliga kretsar för ett par decennier sedan (den finns fortfarande idag men inte i så stor omfattning) där man såg EU och Euron som det Vilddjur och det märke som Uppenbarelseboken talar om (i USA kopplade man vissa kristna kretsar ihop FN med Uppenbarelseboken). EU-motståndet var på sina håll mycket starkt i vissa kristna kretsar av den anledningen. (Intressant läsning är till exempel EU i politik och profetia av Thoralf Gilbrant) Detta debatterades även bland kristdemokrater när det begav sig (den nuvarande linjen är ju EU-acceptans och att mota denna typ av argument i grind). Och nu är det alltså RFID! Vi får väl se när (inte om) även denna debatt kommer till Sverige via fundamentalistiska kristna kretsar!

Kan inte låta bli att publicera en till bild av de jag hittade av en händelse idag. Så här liten och söt var katten när hon fortfarande var unge! En liten Tuss!

En av de saker som är så bra med bloggar är att man lär sig saker om företeelser man kanske inte annars skulle ha mött när man läser dem. Ibland får man även en ny vinkel på saker man tycker man är bekant med sedan tidigare. Denna postning kommer sig av en sådan upptäckt som sedan fött ytterligare en vinkel.

Den som har följt den här bloggen sedan tidigare vet att jag har en bror som är vuxendöv. Genom att läsa vad bland annat han, ElinLeticita och Anne-Maj skrivit om det utanförskap och de svårigheter att kommunicera som man kan uppleva som döv (inte minst i sin egen familj) har jag fått en fördjupad förståelse för detta. Samtidigt har det fått mig att fundera mer på vad som händer i en familj när, som i vårt fall, en person inte hör längre eller, som i andra familjer, någon är barndomsdöv. Jag har också funderat över varför det inte är självklart att familjemedlemmar inte genast lär sig teckenspråk ordentligt. Jag kan inte tala för döva, så jag skall skriva utifrån min egen erfarenhet som syskon. Dessutom är alla erfarenheter unika så jag kan bara tala för mig själv. Ändå kanske det går att dra någon generell slutsats, hoppas jag.

Min brorsa blev inte döv över en natt (jo, i praktiken blev han det men efter en väldigt lång process med een neurologisk sjukdom som är den underliggande orsaken). Han har egentligen varit sjuk på olika sätt sedan han var liten. Det påverkar givetvis familjesituationen. En familj som inte i alla stycken är helt harmonisk innan en familjemedlem blir döv blir inte heller automatiskt harmonisk och välfungerande när dövheten är ett faktum.

Stiftelsen Allmänna barnhuset har en skriftserie och nummer 2005:5 har titeln Jag finns också!: om att vara syskon till en bror eller syster med svår sjukdom eller funktionshinder (ISBN 9186678841). Vården har hittills inte varit särskilt duktig på att uppmärksamma syskon till svårt sjuka och/eller funktionshindrade barn. Det har dessutom forskats väldigt lite på syskonen: deras upplevelser, copingstrategier, problem och så vidare. Allmänna barnhusets skrift är ett försök att sammanfatta kunskapsläget och att ge förslag till hur man kan arbeta med syskon. Framställningen är intressant, men det märks att man behöver forska och gå mer på djupet. Bland annat är mycket av den forskning man gjort inriktad på syskon till barn med någon form av autism. Även om jag kan se vissa generella företeelser som man kan känna igen sig i så är det en stor skillna på att ha ett syskon i autismspektrat och att ha ett syskon med en svår neurologisk sjukdom som leder till dövhet. Den är läsvärd hur som helst.

Bland annat beskrivs några olika syskonstrategier: de som protesterar och försöker leva ett vanligt och självständigt liv och därför skuldbeläggs av föräldrarna och utmålas som "besvärliga". Sedan kommer de som "skjuter upp" sitt eget liv tills de flyttat hemifrån och sedan håller en distans även om de är lojala med sitt syskon. Mest integrerade med familjen är de som har som startegi att "öka sin förståelse" respektive att "axla ansvaret" och mer eller mindre gå in i en omvårdande vuxenroll. Detta beror givetvis på familjedynamiken i övrigt också.

Boken tar upp flera problem som syskon upplevt. Många blir till exempel bortglömda av föräldrarna som fokuserar helt på det sjuka barnet. Ett av de problem man beskriver som jag känner igen mig i är detta att hela tiden bli jämförd med syskonet. Detta följer med i vuxen ålder. Att syskonets problem i livet aldrig ses som problem av föräldrarna och att de bara viftas bort med att "det är inte synd om dig - tänk på din bror/syster som..." och kanske inte engagerar sig i syskonet och låter det klara av sina egna bekymmer från tidig ålder, som tonårin, ung vuxen och även senare. "Jaså, du tykte din skilsmässa var jobbig, men tänk på ditt syskon som är sjuk - DET är jobbigt". Att detta påverkar sykonet är självklart.

Är ett syskon en lite udda fågel i familjen redan från början är det lätt att hamna utanför i hela den här grejen kring funktionshindret också. Ett syskon som flyttat hemifrån tidigt och lärt sig att klara sig själv på distans har inte heller självklart samma plats i detta med att lära sig teckenspråk och allt det där. Så skuldbeläggs man kanske av föräldrarna över att det inte går så fort och då hamnar man ännu mer offside. Trots allt vill man ju kunna kommunicera med sitt syskon, men hur hittar man sin plats och sin roll i det som händer?

Jag tror att vården måste bli mycket bättre på att arbeta med hela familjer vid svåra sjukdomar/funktionshinder hos något av barnen. Detta måste man göra även gentemot syskon som är över 18 år. Vårdpersonal måste kanske också våga vara obekväma och ta upp syskonproblematiken med föräldrar även om dessa inte vill lyfta blicken och fatta. Syskonrelationen har kallats den relation som är den längsta i våra liv och därför är den viktig att arbeta med när den utsätts för sådana här prov. Att kunna kommunicera med sitt syskon är ju grundläggande! Och det är just kommunikationskrisen som är grundläggande och svår när någon blir döv. Plötsligt kan du inte kommunicera om du inte lär dig ett helt nytt språk! Och det är inte gjort i en handvändning! Det är dessutom svårt att hitta bra kurser och att få plats på dem. Ändå vill man ju kunna kommunicera, helst lika obehindrat som förr! Det är förknippat med inte så lite sorg, faktiskt!

I mitt fall har det ändå gått hyggligt bra. Brorsan och jag har alltid haft en stark lojalitet med varandra och jag kan kommunicera med tecken även om jag ofta tänker att jag borde ha lärt mig mer och blivit med "flytande" i min kommunikation. Det jag hade önskat är att någon hade frågat hur syskonet hade det och upplevde det både som barn och sedan i vuxen ålder när brorsan gick fråna att "bara" vara hörselskadad till att bli döv.

Detta var nog en av de personligaste postningarna jag skrivit och nu får jag säkert ågren sedan jag publicerat den, men jag hoppas att den får både eventuella föräldrar, syskon, vårdpersonal och andra kring personer med funktionshinder att tänka på detta. Glöm inte syskonet: för både syskonets och den sjuke/funktionshindrades skull!

Tack särskilt till Bro, Anne-Maj och ElinLeticia!

Hittade denna bild på katten på en diskett av en händelse. Den är tagen då hon fortfarande var liten unge oh då vi fprtfarande bodde på sjunde våningen. Vet inte om det syns bloggledes, men det hon stirrar så stint på är en fluga som sitter i fönsterkarmen.

Såg om två mycket starka filmer för ett tag sedan: Krigarens själ (Once we were warriors) och uppföljaren Krigarens hjärta (What becomes of the broken hearted) för ett par dagar sedan. Jag blir alltid lika skakad när jag ser de här filmerna.

Filmerna handlar om Jake Heke, hans fru Beth och deras barn. De är maorier som lever i ett problemområde i en stad i Nya zeeland. Beth är från en fin gammal maoriesläkt och hennes släktingar lever i en välordnad tillvaro där de håller fast vid sina gamla traditioner. Jake har lägre status bland maorierna eftersom han delvis härstammar från afrikanska slavar. Beths släkt har aldrig riktigt accepterat äktenskapet och Jake är en man som är mycket frustrerad över att alltid ha blivit nedklassad av alla – maorier som ”vita”. Jake är en fåordig, muskulös machoman som alltid tittat djupt i flaskan men när han dessutom blir arbetslös blir frustrationen värre och drickande tilltar.

Äktenskapet med Beth är fortfarande passionerat men när Jake dricker (eller när Jake och Beth dricker tillsammans) slutar det ofta med våld. Jake löser över huvud taget sin frustration och alla inbillade eller uppkomna konflikter med det enda ”språk” han kan: musklernas och knytnävarnas.

Första filmen handlar om den nedåtgående spiral Jake Heke och hans familj hamnar i. Både hustrun och barnen har sina olika strategier för att hantera den alltmer alkoholiserade och våldsamme fadern. Jag tror alla som levt med eller i närheten av en person med alkoholproblem (här behöver varken misshandel eller social utslagning förekomma som det gör i filmen – mekanismerna är igenkännbara ändå) kan se hur realistisk filmen och karaktärerna är. Scenerna när det vänder i den glade drinkarens ögon och det plötsligt inte är muntert längre är mycket realistiska och ger magknip hos tittaren.

Beth väljer medberoendets och möjliggörandets väg: hon dricker tillsammans med Jake (många medberoende dricker med sina partners eftersom det invaggar dem i illusionen att de då kan hålla koll på fyllan), hon plockar upp honom, förlåter honom och försvarar honom inför de protesterande barnen när han absolut vill ta en öl när de för en gångs skull har en fin dag tillsammans. Äldste sonen drar sig undan, flyttar hemifrån och går med i ett maoriegäng där han finner en ny ”familj”, tonårsdotterns strategi är att vara överanpassad och jättepräktig och mellansonen hamnar i trubbel. Han är ändå den som hittar en vettig identitet som maorier grundad i traditionen medan hans äldre bror hittar en destruktiv "maorieidentitet" genom gänget. De minsta barnen är för små för att utveckla en strategi.

Första filmen bygger storyn fram mot den tragedi som inträffar. Den andra filmen tar vid efter strategin. Jake, som förlorat allt, tar sig i kragen. Han får nya vänner som skaffar honom ett jobb och visar på nya intressen och andra strategier än slagskämpens. Skall han stå pall nu när hans familj återigen drabbas hårt och hans son faktiskt behöver honom?

Jake Heke spelas av Temuera Morrison som med sitt utseende är som gjuten för rollen. Hans fru Beth spelas av fantastiska Rena Owen som har ett minst lika intagande och speciellt utseende. Skildringen av deras äktenskap är faktiskt mycket nyanserad. Man kan inte låta bli att fatta tycke för Jake och ta honom till sitt hjärta trots att han beter sig som en skit. Ändå är det inte en film som på något sätt förskönar karaktären Jake eller bortförklarar/urskuldar att han beter sig som en en skit. Jag kände väldigt starkt för samtliga rollkaraktärer, faktiskt.

Styrkan ligger också i den obarmhärtigt realistiska skildringen av en familj i social misär. Den lämnar ingen oberörd, tror jag. Många urbefolkningar hamnar tyvärr i denna spiral av strukturellt förtryck och identitetsupplösning som inte sällan leder till missbruk och andra sociala problem (därför är den engelska orginaltiteln Once we were warriors egentligen bättre och mer talande). Det är det specifika med filmen. Samtidigt är det, som jag tidigare skrev, så mycket som är universellt och som man kan känna igen sig i. Filmerna beskriver Jakes problematik ur många synvinklar och betonar både de strukturella mekanismerna och det personliga valet och ansvaret.

Den andra filmen är sevärd (inte minst eftersom man vill se en fortsättning efter den första som lämnar slutet öppet för det) men inte lika bra. Det kanske beror på att det är en annan regissör denna gång. Jakes början till förvandling beskrivs på många sätt på ett i huvudsak realistiskt och absolut inte på något sockersliskigt sätt. Vägen går bland annat via hårt arbete. Samtidigt retar det mig lite att man i den andra filmen släpper det faktum att ett av Jakes grundproblem är alkoholen. Jake rycker så sakteliga upp sig, men han lär sig liksom att dricka kontrollerat! Det är fullständigt orealistiskt med tanke på den grad av alkoholproblem han drack på sig i första filmen. Visst är det en positiv upplevelse att dra på vildsvinsjakt med sina nya polare, men hade man velat vara helt realistiska hade han banne mig fått torka upp också. För en alkoholist finns ingen botten. Det blir aldrig bara ”en öl” eller ”en whiskypinne” och man kan inte ”lära sig” att hantera sitt dåliga ölsinne genom enbart självbehärskning heller. Detta drar ned mitt betyg för tvåan något. Kanske var det för kontroversiellt att göra en film där macho-Jake faktiskt hoppar över ölen, inser att han måste bli helvit och tar en juice med grabbarna istället? Jag vet inte.

Bortsett från detta är filmen bra och liksom ettan också mycket spännande. Se dessa starka, socialrealistiska filmer som även bjuder på både action, en och annan maorisk hakka och fantastiska tatueringar! De finns på dvd numera!

När jag växte upp pratade mina släktingar då och då om en man som funnits i deras närmiljö och som flera av dem hade en relation till. Mannen hade kommit som krigsbarn från Finland under andra världskriget och upprätthöll fortfarande band till den familj han decennier tidigare hade kommit till. Han var dock en människa som, enligt vad man sade, aldrig riktigt hittade sin plats i tillvaron.

När jag läste historia i Uppsala många år senare opponerade jag på en uppsats som handlade om finska krigsbarn. Många av dem levde harmoniska liv efter kriget, men uppsatsen visade även att några av dessa barn mötte stora svårigheter i livet och att upplevelserna präglade dem även som vuxna. De hade upplevt två uppbrott: först ett från Finland och sedan ytterligare ett från Sverige. Alla hade inte heller känt sig önskade i den svenska familjen och för några hade inte heller hemkomsten varit oproblematisk. Denna uppsats grep mig djupt och jag kom att tänka på den och på mannen som det berättades om i min barndom när jag såg filmen Den bästa av mödrar ( Äideistä parhain ).

Filmen tar sin utgångspunkt hos en man i övre medelåldern och hans kontaktsvårigheter gentemot modern. Vi möter dem i nutid i en våning i Helsingfors. Mannen är filmens huvudperson, Eero. Det som sedan berättas är Eeros uppväxthistoria.

Han bor med sin mor och far någonstans i fyrtiotalets Finland. Livet är ganska harmoniskt trots kriget. När Eeros pappa dör i strid mot ryssarna blir modern deprimerad och det bestäms att det bästa är att lille Eero skickas som krigsbarn till Sverige. Här hamnar han hos ett par på en bondgård i Skåne. Mannen i familjen tar direkt till sig Eero men kvinnan (Signe) klarar inte av det utan håller pojken, milt uttryckt, på armlängds avstånd. Eero känner sig inte välkomnad av kvinnan och får det jobbigt.

Längre fram får vi en förklaring till Signes känslomässiga mur gentemot pojken och deras relation förändras och fördjupas. De blir fästa vid varandra. När kriget tar slut i Finland blir det dock, efter diverse turer, dags för uppbrott igen för lille Eero som nu känner sig mest hemma och önskad i Skåne. Som vuxen får Eero till slut pusselbitarna att falla på plats när det gäller både Signe och hans biologiska mor.

Signe spelas av Maria Lundqvist och det är hon, tillsammans med Topi Majaniemis porträtt av lille Eero, som gör mycket av filmen. Dynamiken mellan dem och den svåra situation de båda befinner sig i förmedlas starkt och trovärdigt. Det sydsvenska landskapet, som för tankarna till Irland, blir en vacker inramning till en vemodig film. Vad händer när vi upplever oss så svikna eller sorgsna att vi har svårt att ta till oss andra människor? Är det biologiska föräldraskapet det viktigaste? Detta är allmänmänskliga frågor som är intressanta och de har ställts även i andra filmer. Den bästa av mödrar skildrar utsatta barn och dessa frågor utifrån en mycket specifik historisk kontext och det gör den unik. Att regissören till detta täta och genomtänkta drama, Klaus Härö, är född på 70-talet ger en lite prestationsångest!

Se den här filmen! Jag ger den ett högt betyg. Tyvärr finns det en stor miss i utgåvan på dvd. Filmen finns textad för hörselskadade/döva på norska, danska, finska och engelska. Däremot har man inte kostat på detta i den svenska textversionen. Här är bara det finska talet textat. Filmen är alltså bara textad till viss del i svensk version. Detta innebär att det inte är någon idé att hyra/köpa den för att se den tillsammans med din hörselskadade/döva älskling/brorsa/dotter/svärmor/chef/kompis/mormor såvida ni inte vill se en version textad på till exempel danska. Urdåligt! Döva/hörselskadade finns även i Sverige och hörselskadade/döva gillar också att se på film! (Jag har skrivit om detta förr, men det tål att upprepas)

Vill du läsa mer om finska krigsbarn har Riksförbundet Finska Krigsbarn sammanställt en bra förteckning över litteratur.

Inget bloggat på en vecka.

Livet utanför bloggen har tagit över totalt under en period.... Det har hänt så mycket (positivt) i livet att jag fått skrivkramp. Nu är jag påväg tillbaka till mitt normala bloggarjag igen. Nytt material kommer ikväll eller i morgon...

När jag hjälpte en låntagare att hitta den klassiska utgåvan av Tusen och en natt hittade jag en rolig liten pärla från 1980: Turkiska ordspråk sammanställda och kommenterade av Herman Stolpe (ISBN 9136014923).

I turskisk tradition finns en stor skatt av ordspråk och sentenser: många humoristiska eller sedelärande eller båda delarna. Man undviker inte heller ordspråk om till exempel döden. Herman Stolpe har samlat flera av dem i en nätt liten volym och delat in dem ämnesvis. Ett kapitel har också helt ägnats åt sentenser och ordspråk som tillskrivs den i Turkiet och i flera andra länder i regionen välkände muslimske profilen Nasreddin Hodja.

Här kommer några av dem:

Av Nasreddin Hodja:

Även en fattig människa kan ha ett rikt ordförråd och med ord måla bilder som tilltalar hjärtan och sinnen

Om du inte har pengar kan du inte hålla dig med en elefant

Att komma ihåg att man glömt något är ett framsteg

Den som somnar på landsvägen mister sin hatt eller sitt huvud

Du ska aldrig räkna med en gåva från en skattmas

Visst är vi alla galna men på olika sätt

Övriga:

Den som krossar ditt hjärta kan krossa din livsväg

Bihustrur ger ingen lättnad i en gift kvinnas arbete

Stick inte i näsan sånt som stinker

Bosätt dig inte på en plats utan läkare och domare

En kam gör dålig tjänst på en skallig gässa

Den som stjäl en minaret bör förvissa sig om ett bra gömställe

Låntagaren önskas all lycka av långivaren

En skräddare har inte tid att laga sina egna kläder

Man sätter inte eld på ett täcke för att bli av med en lus

Grannens höna verkar stor som en gås och hans fru vacker som en ung flicka

Vänner kan vara mer påträngande än fiender

Döden är en svart kamel som stannar vid varje dörr

Det har handlat mycket om så kallad bloggmobbing och nätmobbing i både nyhetsmedia, bloggosfär och debatt under en tid. (Jo, jag har varit med och skrivit om det själv)

Dessa saker behöver diskuteras, men ibland tycker jag man glömmer alla positiva saker med webben, communities, spel och bloggosfären. I värsta fall slår det över i moralpanik.

Så i morse hittade jag en sån underbart positiv artikel i Metro som lyfter fram en helt annan aspekt av nätet och dess umgängesformer: en artikel som bekräftade något som jag själv undrat om det inte är just så. Detta förtjänar att lyftas fram så att vi får en balanserad bild.

Det är Mikael Jakobsson vid institutionen för informatik vid Umeå Universitet som undersökt vad som händer i den sociala interaktionen via bland annat spel och communities. Han väjer inte för att slå fast att spelandet faktiskt är en social verksamhet. Dessutom säger han att den virtuella miljön upphäver sociala gränser som finns IRL:

"Människor med olika bakgrund, unga och gamla, verkar ha lättare för att umgås och bli kompisar i den virtuella miljön än de skulle haft i en annan miljö"

säger Mikael i artikeln. Han säger vidare att företeelser och statusmarkörer som hindrar eller åtminstoner försvårar kontakt och umgänge människor emellan IRL blir mindre betydelsefulla på nätet. Vi blir mindre fördomsfulla. Det är inte heller samma saker som ger status på nätet som IRL. Till exempel verkar inte samhällsklass, ekonomisk status eller utseende vara lika betydelsfullt för vem som får "status" i den virtuella sociala interaktionen. Inte heller sållas man bort på grund av till exempel handikapp på samma sätt som annars förekommer. Mikael Jakobsson säger i artikeln att en persons engagemang och förmåga att kommunicera blir viktigare än yttre statusmarkörer.

Jag tror att det ligger mycket i det han säger. Här tror jag att bloggosfären spelar en stor roll. Bloggandet är ju lite nördarnas revansch ibland och jag tycker att det är så himla befriande! Du kan vara nästan hur jämrans smal i dina intressen du vill och börja blogga om det. Nog 17 hittar du en krets (eller snarare - de hittar dig) som vill läsa om originalpressningar av Grateful Dead-plattor, veganskt vinmakeri eller Hurtigrutten.

Detta hör också till bilden av bloggosfären och allt det andra - inte bara mobbing utan också dess motsats. En miljö där du kan få vara "nån" utan att folk bedömer dig utifrån till exempel din jobbtitel, ditt utseende eller något eventuellt funktionshinder. Du har en chans att bli läst för det du skriver och kanske för den du är eller vill vara.

Så skippa moralpaniken. Det finns mycket skit virtuellt (precis som IRL) men bloggosfären och alla andra sociala virtuella mötesplatser innebär också så mycket positivt för så många människor. Vi måste se båda sidor av myntet!

Ah, nu fick jag vara så där bloggosfär-utopisk igen! Skönt!