trettinånting

Här sitter man och googlar på biblioteksnyheter för att ha något att tillföra i debatten kring kopieringsrazzior och då hittar man istället detta.

En moderat kommunpolitiker i Skåne har kläckt idén att låta en biblioteksfilial bli utskänkningsställe för Systembolaget.

Det skulle slå två flugor i en smäll, säger hon. Dels skulle det öka tillgängligheten till Aalborgs akvavit och andra ädla drycker samt ge en slant som skulle kunna bekosta biblioteket och dessutom (och här citerar jag denna virtuost elokventa argumentationslinje):

"Det nya varuutbudet skulle locka nya lånare, personer som normalt inte besöker biblioteket."

Men bibliotekschefen hakar på och tycker det är lite spännande.

Ja, vad säger man? Jag har i och för sig under min yrkesverksamma tid som bibliotekarie ständigt propagerat för att även de offentligt finansierade biblioteken måste försöka hitta källor till intäkter och dessutom våga tänka i nya banor för att klara oss i en tid då skattepengarna i allt högre grad kommer att gå åt till att finansiera äldreomsorg utifrån den stundande demografiska verkligheten. Kultursponsring? Gärna för mig! Avgifter för lån? Inte en främmande tanke för mig även om jag vet att den är högst politiskt inkorrekt och att avgifter i skrivande stund strider mot bibliotekslagen §3. Men utskänkningsställe? (Även i egenskap av borgerlig väljare tycker jag att förslaget är dåligt och svårt att ta på allvar - det blir lite Grönköping av det hela. Observera att hennes partikollegor inte skrivit på motionen)

Jo, nog skulle det locka nya besökare, allt och "spännande" skulle det säkert bli också. Men litegrann måste man väl våga stå för profilen på sin verksamhet? Och vilka i personalen skulle stå för själva utskänkningen? Kalla mig snobbig, men det ingår faktiskt inte i min yrkesroll att kränga Barrier Reef på bag-in-box. Tror inte biblioteksassistenterna heller känner sig så pigga på nya repliker som "haru legg" och nya arbetsuppgifter som att neka folk som redan tutat lite och börjar bli lagom förmiddags-på-trycket-aggro att få ut sin pava rödtjut.

Men argumentet "locka nya grupper" kanske skulle slå an i en annan verksamhet som ofta bekymrar sig över vikande besökssiffror och medlemstal? Varför inte höra av sig till närmaste svenskkyrkliga församling och erbjuda dem att mot en slant bli utskänkare? Nej, just det. Ni hör hur absurt det låter. Eller?

Nej, jag indexerar förslaget som "Humor" vilket enligt KB:s förteckning över ämnesord definieras som "Roande berättelser med eller utan allvarliga avsikter."

Med viss förvåning konstaterar jag att kopieringsföretagen Ink'n'art och supertrevliga Kopieringshörnan i Uppsala har stämts för att, som Copyriot så bra formulerat det:

" de inte hindrar sina kunder, som köper tillgång till kopieringsmaskiner, från att kopiera hela böcker."

Copyriot skriver en hel del tänkvärda saker kring detta och han konstaterar dessutom det jag direkt tänkte när jag läste DN och andra artiklar om nyheten: detta gäller ju förmodligen dessutom biblioteken. På både folk-, universitets- och specialbibliotek (skattefinansierade såväl som privata) brukar det finnas möjlighet för låntagare att, mot avgiften för ett kopierningskort, använda kopieringsmaskiner.

Innebär detta att även en halvseg eftermiddag i infodisken även på min lilla arbetsplats kommer att kunna förvandlas till ett larmande inferno när förlagens agenter plötsligt stormar in och bryter ner mig i ett polisgrepp eftersom jag inte tillräckligt noggrant kontrollerat att änkefru Svensson inte, som jag trodde, kört sitt gamla prästbetyg i kopiatorn utan att hon i sann, kriminell anda mångfaldigat Margit Söderholms samlade verk till alla i kyrkliga syföreningen?

Skämt åsido: vad är det, efter denna lilla stämning, som krävs av oss på biblioteken nu, då? Räcker det med anslag om vad som gäller? Hur många språk och vilka bör vi avfatta dem på (en icke oberättigad fråga)? Hur ofta och hur stor del av min arbetstid i yttre tjänst skall jag använda till att kontrollera låntagarna och att aktivt avbryta deras kopierande (skall jag göra ett medborgaringripande?) om jag ser att de har för avsikt att bryta mot reglementet? Detta känns absurt. En sak är väl om man aktivt uppmuntrar och hjälper till med kopieringen, men att stämmas för att man inte hindrar kunderna/låntagarna? Underlåtenhetssynd, alltså? Eller är det själva det faktum att man tillhandahåller "vapnet" som är grunden för stämningen? Fortsätter man att driva sådana här processer och om man dessutom gör det mot bibliotek så kommer det att få som konsekvens att vi helt enkelt inte längre kan ge våra låntagare den servicen. Vi får ta bort kopiatorn, helt enkelt. Frågan är hur önskvärt det är ur ett medborgarperspektiv?

Från kollegan på gymnasiet kom denna för referensarbetet inspirerande videolänk!

Kollegan hade i sin tur hittat den hos en annan bibliotekarieMalin.

Hittade en liten instruktiv video om frustrationen som uppstår när man inte kan bibliotekets klassificeringssystem (hur böckerna står uppställda på hyllorna) och den lättnad som inträder när poletten trillar ned... *ha, ha*

Dessutom: märk att det är just bokstavskombinationen SOB på bokryggen *arf, arf*

I Söderköpings kommun har moralpanik brutit ut och man har spärrat massor av sidor så att de inte går att komma åt dem från nätet på till exempel kommunens administrativa nät, skolor och bibliotek. Tanken är att "komma åt" tjänster som MSN och Lunarstorm "i kamp" mot bland annat porr. Man har också spärrat ett antal "sökord". VA?! Man häpnar! Man kan tycka vad man vill om olika filter. Grejen är att de även blockar sånt som man inte primärt vill blocka. Detta begränsar väsentligen medborgarnas möjligheter att fritt söka information.

En sak är väl om arbetsgivaren Söderköpings kommun går ut med riktlinjer till sina anställda där man säger att arbetstid och jobbets PC inte skall användas till att häcka på MSN. Det är ur arbetsgivarsynpunkt helt ok. Men att spärra sidor?

Mest upprörande anser jag som bibliotekarie att det är att man gått in och spärrat de sidor som man har tillgång till från biblioteket. Man kan ha en överenskommelse med sina låntagare där det ingår att man inte bokar PC på biblioteket för att porrsurfa. Det har vi och det är helt ok - den aktiviteten kan man göra på egen PC som inte skattebetalarna är med och pyntar och dessutom är det väl inte så himla lämpligt i en offentlig miljö. Men att spärra? Herregud! En av anledningarna till att jag blev bibliotekarie var att jag i allt väsentligt tror på devisen "information wants to be free": att arbeta med att samla och tillgängliggöra information av olika slag för medborgarna är mitt grundläggande uppdrag. Sådana här saker går på tvärs mot det och tack och lov är min arbetsplats inte på väg att införa något dylikt. Nu måste detta upp till diskussion inom bibliotekariekåren: hur skall vi förhålla oss om propåer om en sådan här nedstängning kommer från till exempel den kommun, landsting eller annan organisation vi arbetar inom?

Om det visar sig att någon använder bibliotekets datorer till kriminell verksamhet är det en helt annan sak, men det finns de andra, reglerade, legala vägar för att komma åt.

Det är olyckligt om barn och ungdomar "råkar illa ut på nätet" (det är tydligen diskussionen om detta som varit upprinnelsen till Söderköpings beslut) men detta är inte rätt sätt att komma åt detta på! Tvärtom tycker jag att de inom kommunen som arbetar med ungdomar, som lärare och bibliotekarier, SKA ha tillgång till t.ex. Lunar och MSN så att vi kan orientera oss i den miljön och finnas där som bra vuxna!

Jag håller med rektorn i Östhammar som uttalar sig i en artikel: detta som Söderköping håller på med är moralpanik. I hans kommun är det utbildning och inte förbud som gäller och han ser en stor fara i vuxnas rädsla fr tekniken och dess möjligheter. Om risken att elever råkar illa ut via till exempel Lunar eller MSN säger han klokt:

"Vi ska stärka eleverna att själva sätta gränser och förstå konsekvenserna för vad man gör på internet. Lärare behöver ofta hjälp för att inte känna sig generade över att veta långt mycket mindre än eleverna om internets användning"

Det här är så sjukt att jag måste skriva om det. Fler än en bloggare har uppmärksammat det faktum att bibliotekarier är en av de yrkesgrupper som bloggar sig blå. Nu har det gjorts en sång (med en liten video) på temat också: Lloyd the llibrary llama sings the blogga song. Enjoy!

Jag upptäckte den inte först. Tipset kommer från en annan bibliotekarie på bloggen Biblioteksrelaterat.

Kände att det fattades ett viktigt led i mitt resonemang i postningen nedan.

Situationen på biblioteket i Norrköping verkar ha varit extrem och det är viktigt att ha i åtanke.

I Norrköpingsfallet verkar "problemgrupperna" i första hand ha varit missbrukare och/eller hemlösa. Självklart tyder detta bland annat på att kommunen misslyckats i sitt omhändertagande av dessa. Detta pekar folkpartisten Erik Svansbro på i sin blogg. Nu måste dock även jag som borgerlig säga att han gör det lite enkelt för sig när han uteslutande gör partipolitik av det hela (men han profilerar sig givetvis som kryssningsbar politiker i sin blogg). Även i många borgerligt styrda kommuner finns det mycket i övrigt att önska när det gäller resurser till verksamhet för och omhändertagande av missbrukare och hemlösa.

Gemensamt är dock att man "vältrar över" problematiken på andra kommunala verksamheter som till exempel bibliotek. Jag tycker också att det är lite symptomatiskt, som jag antydde i min tidugare postning, att det ofta blir i huvudsak kvinnliga kommunalanställda i andra verksamheter (till exempel hemtjänst, skola och bibliotek) som, trots att det inte egentligen ingår i deras uppdrag eller ens kompetens, måste härbärgera en massa problematik som egentligen hör hemma någon annanstans.

Detta resonemang hade varit intressant att även höra Svansbo utveckla.

Bibiotekschef Bengtsson har som just bibliotekschef personalansvar och gjorde därför helt rätt som prioriterade personalens säkerhet och arbetsmiljö genom att anställa väktare. Som bibliotekschef har hon också ett ansvar för att låntagarna kan vara trygga inom ramen för hennes verksamhet. Det man kan hoppas är att det rör sig om väktare med adekvat utbildning och personliga kvalifikationer så att inte mer stökigheter provoceras fram, men det ser ut som om arbetsplatsen/biblioteket nu blivit lugnt och tryggt.

Självklart skall hemlösa och missbrukare ha någonstans att ta vägen även när de inte funkar på biblioteket (ofta gör de det - det är viktigt att komma ihåg), men det är inte bibliotekspersonalens ansvar. Det ansvaret ligger hos politikerna och inom socialtjänsten (som måste få de rätta resurserna) och nu är det upp till dessa att tillse att man fortsättningsvis inte lämpar över denna problematik på andra verksamheter som biblioteken.

Stadsbiblioteket i Norrköping har anställt vakter för att hålla ordning bland bibliotekets besökare. Bakgrunden är att missbrukare (varav några tydligen är hemlösa) använt biblioteken som värmestugor vilket lett till problem då de i bibliotekets lokaler drukit alkohol, uppträtt störande och antastat låntagare.

Bibliotekschefen Birgitta Bengtsson säger att hon tycker att det var ett tungt beslut. Hon säger:

"Det strider mot hela biblioteksidén om det publika vardagsrummet som är öppet och tillgängligt för alla. Men jag ser mig nödsakad att göra så här."

och tillägger att beslutet inte skall vara permanent.

Jag tycker nästan att det känns som om hon ursäktar sig lite. Personligen tycker jag inte alls att beslutet strider mot "idén om biblioteket som ett publikt vardagsrum som är öppet och tillgängligt för alla". Tvärtom. Missförstå mig inte nu. Jag är ingen auktoritär typ som är svag för väktaruniformer och tycker att det skall vara mer övervakning i samhället. Inte har jag något emot missbrukare och uteliggare heller (tvärtom har jag genom mitt arbete blivit rätt tjenis med ett flertal). Men någonstans måste man sätta en gräns och ta till sådana här åtgärder just därför att biblioteket skall vara tillgängligt för alla och just därför att man inte skall peka ut särskilda grupper som uteliggare eller missbrukare. Det är ju nämligen mycket riktigt som Bengtsson säger att alla är välkomna, men att man måste gå ut om man dricker alkohol, knarkar mellan bokhyllorna, uppträder i hög grad störande eller antastar andra. Det är väl ganska självklart och knappast kontroversiellt? Jag förstår därför inte ens tvekan inför beslutet med ordningsvakter.

Dels är detta en fråga om arbetsmiljö och profession. Bibliotekarier, biblioteksassistenter och andra yrkesgrupper (lokalvårdare etc) skall ha en arbetsmiljö där man minimerar riskerna för hot och våld. Många offentliga miljöer är utsatta härvidlag och biblioteken är inget undantag. Personalen på biblioteken skall inte heller behöva hantera dessa situationer och själva avvisa dessa personer. Vi är inte utbildade för att hantera dessa situationer och personer och ett agerande av för detta ändamål icke tränad personal ökar bara riskerna. Det ingår inte heller i vår yrkesroll som bibliotekarier. Vi är inte socialarbetare eller poliser. Tyvärr läggs ofta ett socialt ansvar av detta slag ofta på kvinnodominerande yrkesgrupper som lärare eller bibliotekarier men det är inte vårt jobb. Det är viktigt att markera det. Dessutom är inte biblioteken idag den idylliska lilla arbetsplats som jag tror att många fortfarande har en bild av att det är. Det är inte bara stökiga och påverkade "missbrukare och uteliggare" som kan vara aggressiva och hotfulla. Precis som andra tjänstemän i offentlig förvaltning tar vi ibland beslut eller ses som symboler för beslut som ogillas av låntagaren (eller i andra sammanhang klienten, patienten eller kunden). Detta leder ibland till att vi blir föremål för aggressioner (även från individer som ses som "samhällets stöttepelare"), till exempel när räkning skickats ut för medier som förstörts eller inte återlämnats. Även här kan väktare vara en garant för arbetsmiljön.

Dessutom, och ännu viktigare, är det att inse att man ibland med väktarinsatser måste övervaka en inrättning som ett bibliotek och att man faktiskt måste avvisa vissa individer. Detta för att det stora flertalet skall känna att DE faktiskt har tillträde till biblioteket som det publika rum som bibliotekschef Bengtsson talar om. I vår strävan att förstå de som stökar kan det faktiskt bli så att det går ut över det stora flertalet. Vissa, särskilt barn och gamla, kanske drar sig för eller kanske inte ens vågar gå till biblioteket om det finns individer där som inte avvisas trots att de antastar andra. Faktum är att när barn tecknade sin bild av hur de ville att deras drömbibliotek skulle se ut i en undersökning gjord av Länsbibliotek Skåne (se bland annat sidan 6) så efterlyste barnen bland annat väktare. En pojke säger bland annat att "om det blir stökigt skall det finnas väktare".

Det är klart att vi skall ha en human syn på människor och att det skall finnas publika rum där alla är välkomna oavsett hur "udda" vi än kan te oss i andra människors ögon. Men denna humana och öppna attityd förutsätter faktiskt också att vi kan sätta gränser och att vi ibland måste ta till medel som väktare för att kunna göra detta. Det får inte vara så att förståelsen för problematiken hos ett fåtal är så oändlig att den går ut över det stora flertalet. Man kan inte låta personer som stör och hotar diktera villkoren hur socialt engagerad man än är. Måste man ursäkta sig för att man sätter gränser så är det ett tecken på att något är allvarligt fel i samhället. Vi måste kunna inse behovet av en vettig arbetsmiljö för personalen och att det stora flertalet av besökarna (hemlösa och missbrukare inkluderade) skall kunna känna sig trygga på bibblan. Det kanske känns trist att ha vakter, men det kan vara nödvändigt och beslutet är absolut ingenting som behöver ursäktas.

Claes har skrivit en rolig kommentar till mitt inlägg om unken yrkeshumor.

För det första hade jag inte en aning om att dessa bibliotekarie/wannabebibliotekarie-communities för folk som dressar som och har träffar med bibliotekstema! Detta improves my chances on a saturday night, således.
Och visst: det ligger något i att man kan se på en person om den jobbar på Bilprovningen alternativt Carolina Rediviva. Har lekt "spot the librarian" med min kollega M på en järnvägsstation i Götet en gång och det gick alldeles utmärkt....bara att kolla efter hennapagen och Marimekkoväskan.....

Skall man teoretisera om varför tror jag man får vända sig till Bourdieu och hans begrepp habitus. Habitus är ett system av dispositioner som möjliggör för oss att tänka och handla inom olika sociala system. Vi är omedvetna om vår habitus, säger han och enkelt uttryckt kan habitus sägas vara de egenskaper och livsstilar som förenar människor inom ett socialt system. Det är därför vi finner liknande drag hos individerna i sociala system som till exempel bibliotekarier, börsmäklare eller kyrkfolk om vi får tro Bourdieu. Kanske har han inte helt fel?

Visst: det finns alltid folk som lever upp till stereotyperna - någonstans måste de få sin näring oavsett om stereotyperna rör bibblisar, homosar eller centerpartister. Dessutom tycker jag att man har rätt att vara superstereotyp om man vill. Alternativt inte motsvara sterotypen alls. Bara man aldrig låter andra definiera sig....

Sedan skrev jag mitt inlägg också för att belysa en annan sak: orsaken till viss yrkeshumor tror jag står att finna i att svenskar (och andra också kanske) finner vissa yrkesgrupper laddade och att utbildning skrämmer i Sverige.

Bilden är hämtad från You don't look like a librarian!

Nu har Dieselverkstaden i Nacka och Malmö stadsbibliotek börjat med utlåning av spel för x-box och Playstation. Hade en diskussion med Ch och the boss om detta på t-banan. Argumentet för att köpa in och låna ut spel grundar sig för mig i att det idag är att betrakta som en kulturform bland andra. Vet du inte vad Sim city är har du ingen koll på samtiden.... Att det efterfrågas tycker jag annars inte är ett argument i sig. Inte ett tillräckligt argumnet i alla fall. Jag menar, det kostar ju ändå en del att köpa in och så länge vi är skattefinansierade är det ju frågan om man med sina surt skattade pengar skall subventionera andras Simmande (det argumentet kan man ju använda mot bokinköp i stort också, men här tror jag det finns mer av ett folkligt konsensus att det någonstans är ok så länge det görs ett professionellt urval med ett rationellt ekonomiskt perspektiv).

Ändå blev jag full i garv när urvalsprincipen nu fokuserar på våld och sexism (se artikeln). Givetvis.... Visst, man måste ju dra gränsen någonstans.... Men Easton Ellis American Psycho går ju att låna som både bok och film på många bibliotek så det där med argumentet att det är ett visuellt medium håller liksom inte.... Den som läst böckerna om kommissarie Morse (och inte bara sett filmerna där han är en alltigenom gentlemannamässig hedersknyffel med trassliga relationer till fruntimmer) vet att Morse i böckerna är en gammal ärkesexist.... Salo eller Sodoms 120 sista dagar är inte heller direkt en film som du ser med din kräsmagade moster Ingeborg efter kyrkkaffet men eftersom den trots våld och sexism anses som konstnärlig så går den hem i salongerna... Vad jag vill ha sagt är att detta med urvalskriterier alltid är vanskligt och på ett sätt godtyckligt. Vi tenderar dessutom att döma nya medier hårdare än äldre vi är bekanta med.... Och hur mycket våld skall tillåtas? Om de gör en variant av Doom där du som spelare aldrig kan använda "mer våld än vad nöden kräver" elller där du vid varje speltillfälle måste kryssa i en liten ruta där du lovar att aldrig använda mer våld än nöden kräver - är konceptet ok, då? (Ni uppfattar ironin, va?)

Åldersgräns för lån, kanske, men är det inte varje förälders skyldighet att hålla koll på vad deras barn lånar hem och kollar på/ spelar snarare än ett ansvar för biblioteken? (Jag anser att det alltid primärt är förälderns ansvar!)

Ja, det skall bli intressant att se hur biblioteken hanterar detta och hur/om debatten kommer att föras inom och utanför biblioteken kring det hela. Klart är att man inte kan ignorera spelen som kulturform längre och det är ju kul....