trettinånting

På jobbet grottar jag just nu ner mig i research om RFID och dess tillämpningar inom biblioteksvärlden inför Den Stora Projektplanen som är mitt kommande magnum opus. Jag har läst en hel del rafflande böcker och rapporter i ämnet RFID, men den mest rafflande titeln hittade jag när jag samlade material via Libris Webbsök:

The Spychips Threat: Why Christians Should Resist RFID and Electronic Surveillance av Katherine Albrecht (Nelson Current 2006; ISBN: 1595550216).

Nu har jag inte läst den här boken än (kunde inte gärna motivera den som tjänstefjärrlån, ha, ha) men jag kunde liksom inte låta bli att skriva om den ändå. Jag tycker att företeelsen är fascinerande i sig.

Albrechts tes är att RFID förebådar apokalypsen (alltså jordens undergång såsom den beskrivs i Uppenbarelseboken) eftersom RFID-chippen (ja, hela teknologin) är det "Vilddjurets märke" utan vilket varken fattig eller rik kan köpa eller sälja i de yttersta tiderna som beskrivs i Upp. 13:16-17.

Jag hittade en mycket intressant artikel om boken i Wired News där man konstaterar att Albrights bok helt enkelt är en religiös och med apokalyptiska motiv utökad variant av en annan, sekulär bok: Spychips: How Major Corporations and Government Plan to Track Your Every Move with RFID.

Albright ser som sin uppgift som kristen att varna för RFID som enligt henne är en teknologi som förebådar apokalypsen. Hon och hennes medförfattarinna Liz MacIntyre bloggar om det också! Boken är säkert intressant. Får jag tag på den skall jag absolut läsa den! Tänk vad man kan hitta en grå dag på kontoret då man gör små litteratursökningar!

Jag tycker som sagt att fenomenet att religiösa grupper tolkar nutida företeelser som förklaringar till symbolspråket i Uppenbarelseboken för att förutse jordens förmodade undergång är fascinerande. Jag kommer ihåg den debatt som fanns i framförallt frikyrkliga kretsar för ett par decennier sedan (den finns fortfarande idag men inte i så stor omfattning) där man såg EU och Euron som det Vilddjur och det märke som Uppenbarelseboken talar om (i USA kopplade man vissa kristna kretsar ihop FN med Uppenbarelseboken). EU-motståndet var på sina håll mycket starkt i vissa kristna kretsar av den anledningen. (Intressant läsning är till exempel EU i politik och profetia av Thoralf Gilbrant) Detta debatterades även bland kristdemokrater när det begav sig (den nuvarande linjen är ju EU-acceptans och att mota denna typ av argument i grind). Och nu är det alltså RFID! Vi får väl se när (inte om) även denna debatt kommer till Sverige via fundamentalistiska kristna kretsar!

Jag har tidigare skrivit om den intellektuellt stimulerande tidskriften Axess som presenterar essäer inom humaniora och samhällsvetenskap.

Axess bjuder förvisso generöst på flera av artiklarna i sin nätupplaga, men för att en så här förhållandevis smal tidskrift skall kunna överleva så krävs prenumeranter. Tycker du att Axess på nätet är bra - överväg en prenumeration! Den som betalat in de futtiga 400 kronor det kostar att helårsprenumerera får numera dessutom en stor bilaga med bokrecensioner två gånger per år. Bilagan är tryckt på lite snyggare papper och heter Annex.

Här presenteras aktuell facklitteratur under fem teman: tänkandet, samhället, konstarterna, människan och historien. Första numret bådar gott. Här finner läsaren högkvalitativa essäistiska recensioner som räcker länge om allt från Makeovermani (ISBN: 9127107981) till Ernst Cassirers postumt utgivna bok om Axel Hägerström (ISBN 9172350474). Man blir ju helt till sig i trasorna!

Redaktören Erik Wallrup säger att Annex, precis som Axess vill vara "en plats där akademiskt och publicistiskt tänkande möts". I Annex är det personer med specialkunskaper, oftast akademiska sådana, som recenserar och Wallrup kan inte låta bli att ge en känga till andra medier när han säger att:

"Bedömning av fackböcker görs bäst av folk med fackkunskap. Sådana återfinns ofta på universiteten. Sedan några år tycks man på dagstidningarna betrakta meriter från journalistiken och nöjesrapporteringen som tyngre än de akademiska."

Detta kanske kan tyckas elitistiskt och skitnödigt, men något ligger det i vad han säger och då är det väl bra att någon gjort slag i saken och ger ut ett alternativ. Visst känns skillnaden i kvalitet och det är ingenting att hymla med!

Dessa recensioner är långa och grundliga och kräver en uppmärksam läsare. Skribenterna anlägger ofta ett kritiskt, resonerande perspektiv på det de läser. Sedan är det upp till mig som läsare att avgöra om jag vill nöja mig med att läsa rcensionen (som ofta tjänar som en orientering i debatten kring en bok som jag kanske aldrig hinner eller orkar dra mig igenom) eller själv gå till källan. Dessutom innebär artiklarnas karaktär att vårnumret troligen kommer att räcka hela våren!

Ja, men titta bara på innehållsförteckningen över vårens nummer!

För ett par veckor sedan kom Peter Fröberg Idlings bok Pol Pots leende ut (ISBN 9173892041 ISBN 9789173892049) och nu har jag läst denna bok som jag lyckats blogga om två gånger innan den kom ut.

Peter Fröberg Idling är journalist och biståndsarbetare och har bott i Kambodja. En dag hittar han den svenska boken Kampuchea mellan två krig som skrevs av Jan Myrdal och hans tre medresenärer efter en resa i Pol Pots Kambodja i mitten av 1970-talet. Myrdal och hans medförfattare har, under sitt två veckor långa besök, inte sett någonting av det skräckvälde som Pol Pots Röda Khmerer utövade över befolkningen. Det vi vet idag är att tvångsförflyttningar, utrensningar och avrättningar, svält och umbäranden dödade ett stort antal av befolkningen och lämnade Kambodja sårat och slaget. Tillsammans med platser, länder och läger som Treblinka, Auschwitz, Rwanda har Kambodja (eller det som under Pol Pot kallades Demokratiska Kampuchea), Dödens Fält och S-21 blivit symboler för de stunder i historien då all mänsklighet verkar ha sugits in i ett svart hål och försvunnit.

Peter Fröberg Idlings fråga är hur det kunde vara möjligt att fyra välutbildade svenskar kunde resa runt i landet under den tid denna terror pågick utan att se något. I sin bok ger de nämligen en helt annan bild av Kambodja, kallar den bild av terrorn som efter vittnesbörd från flyktingar rapporterats i västliga media för "nidbild" och ger Pol Pot och De Röda Khemerna sitt stöd. Än mer förvirrande blir det för honom att Jan Myrdal än idag, efter att fakta om mass/folkmordet nu är allmänt kända och vi står med facit i hand, inte tar avstånd från sina tidigare uttalanden. Peter Fröberg Idling tar kontakt med de fyra svenskarna. Två medverkar i boken. En av kvinnorna, som Fröberg Idling därför ger ett alter ego i boken, vägrar all medverkan. Jan Myrdal ställer först upp på att prata men när han vädrar kritik vägrar han också att medverka och hänvisar konsekvent till det han tidigare skrivit. Av de två svenskar Peter träffar får han några pusselbitar, men beger sig även till Kambodja för att ta reda på mer och försöka nå en förklaring. Han söker efter de officiella guider och tolkar som var svenskarnas följeslagare på resan, talar med människor: kambodjaner och utlänningar. Hur var det möjligt att inte se? Kunde man från kambodjanskt håll verkligen har uppvisat en sådan total potjomkinkuliss?

Fröberg Idling har skrivit en stark, viktig och gripande bok. Först utmanade den mig i min akademiska neuros. I en faktabok vill jag ha en antingen tematisk eller kronologisk struktur och disposition med en fullständig notapparat. Det får jag inte här. Peter skriver journalistiskt med dragning mot det skönlitterära och bryter upp all kronologi och tematik till korta brottstycken. Först provocerar det mig. Efter ett tag förstår jag poängen. Bilden av Kambodja är sammansatt. Hela historien är mångfacetterad och svårgripbar med stickspår och dead-end-streets. Den uppbrutna kronologin och tematiken speglar historien. Det är genialt! Det hela blir inte mindre trovärdigt för det.

En annan förtjänst är att Peter Fröberg Idling är mycket nyanserad och inte skönmålar någonting. Kambodja bombades av USA: ned till år noll som en författare skriver i en klassisk skildring. Men istället för att använda det som intäkt för att säga att i det ljuset var Pol Pot inte så farlig som Myrdal gör i sin kålsuparteoretiska kullerbytta så registrear vår författare bara detta faktum som visar ytterligare på den kambodjanska tragiken. Vietnams kommunistgerilla ville inte heller stödja kommunisterna i sitt bombade grannland eftersom bomberna över kambodja betydde färre bomber över deras eget land. Inte heller Vietnams senare ingripande beskrivs som enbart motiverat av humanitära skäl. Landet hade sina intressen. Pol Pots företrädare: Lon Nol och Shianouk utmålas inte heller som några mönsterregenter. Men inget av detta används för att släta över den terror som kom sedan. Hans förmåga att se olika sidor av historien och inte måla in sig i ett hörn känns uppfriskande.

Vi får följa svenskarna och möta deras guider men får vi några svar? Eller bara ännu fler frågor? För mig blir det kusligt när det visar sig att en av svenskorna vid tiden för resan var gift med en Kambodjan som försvunnit i landet. Hon har inte hört av sin man på ett par år. Ändå kommer man överens om att inte ställa några besvärande frågor om försvunna kambodjaner: inte ens om hennes egen man. Varför går man med på sånt? Vilken övertygelse och världsbild är viktigare att skydda än att få veta var den man älskar befinner sig eller om han lever? Kambodjanernas vittnesmål är också starka inslag i boken.

Missa inte den här boken! Jag rekommenderar den till alla!

Jan Myrdal har farit ut i hätska utfall i samband med publiceringen. Jag förstår inte varför. Fröberg Idling är inte ute efter att hudflänga vare sig Myrdal eller hans medresenärer. Han är bara ute efter att försöka förstå. Dessutom är han nyanserad. Men Myrdal ångar vidare.

Efter att ha läst boken tog jag hissen ned till källarmagasinet på min arbetsplats. Jag måste själv gå till texterna som Myrdal och de andra skrev. Det lämnar mig ingen ro. Jag hittar dem i hyllorna och lånar hem dem: Myrdal & al: Kampuchea mellan två krig (ISBN 9185166138). Myrdal & al: Kampuchea: krigen, politiken, diplomatin (ISBN 9173241989) samt Myrdal: Kampuchea: hösten 1979 (ISBN 9117917417). Dessutom måste jag läsa mer om bland annat av vad Noam Chomsky skrev om Kambodja. Han, som inspirerade Myrdal, slätade också över och "förminskade" massmordet. Jag måste också försöka förstå det här. Jag återkommer om detta.

En av de snällaste människor jag träffat var kursare till mig på teologen i Uppsala. Han hette Pelle och jag minns honom som en sån där helgjuten kille som en inkonsekvent person som jag förundras över. Han var så klar över sina värderingar: kristen, vänsterkille, pacifist, djurrättsaktivist och miljömedveten. Själv satt jag med nån flottig burgare i näven, slängde allt i brännbart, grämde mig över att jag inte gjort lumpen, hade en sorts monoteistisk grunduppfattning med ateistiska inslag och förfasade mig över skattetrycket samtidigt som jag försökte vara solidarisk. Men eftersom Pelle var försynt snarare än dogmatisk och helgjuten snarare än prettopräktig så kändes det där med honom aldrig jobbigt på det sätt det gör med andra.

Så gick det många år och Pelle sjönk undan i mitt medvetande tills en dag för något år sedan då jag satt försjunken i en inköpskatalog där jag såg titeln I vänliga rebellers sällskap: kristet ickevåld som konfrontation och ömhet (ISBN 918852500). Boken var skriven av Pelle och en diakon vid namn Annika. Jag köpte in den men kom mig inte för att läsa den. Däremot googlade jag min gamle kursare som visade sig ha fortsatt i sin övertygelse och till och med krupit in i kurran för sin djurrättsaktivism. Inte förvånad. Så nu i vår kom Pelle och Annika ut med ytterligare en bok som heter Varje varelse ett Guds ord: omsorg om djuren som kristen andlighet (ISBN 9988552608). Den boken har jag, som numera är demivegetarian (äter fisk men inte fågel) och medveten om djuretik, läst och det är denna bok som denna bloggpost egentligen skulle handla om. Varför jag skrev om hur jag uppfattade Pelle är att när man läser hans bok så kan det vara bra att veta att detta verkligen är en helgjuten person som faktiskt praktiserar och tror på det han säger.

Pelle och Annika har skrivit en unik bok som åtminstone jag inte funnit någon annan motsvarighet till på svenska. Här går de igenom kristna urkunder och texter och visar att det i kyrkohistorien alltid funnits en tradition som sätter djuretiken i centrum parallellt med den tradition som satt människan som härskare över djuren och därför tenderat att överse med alla slags grymheter mot djur (det har funnits en kristen uppfattning om att djur inte har själar och att de därför inte känner smärta – att de skriker om man slår dem är bara ett beteende eller en reflex). Pelle och Annika har gjort ett unikt researcharbete och visar på berättelser och utsagor om och från ökenfäderna och helgon som visar hur de ömmade för djur och såg dem som en del av Guds skapelse på samma sätt som människan. De öppnar också våra ögon för en helt ny läsning av många bibeltexter som handlar om relationen mellan människa och djur. Dessutom visar de exempel på muslimsk djuretisk tradition som jag inte kände till.

I boken berättar de också om sina djurrättsaktioner och tar klart ställning för bland annat veganism samtidigt som de visar respekt för dem som äter kött eller annan animalisk föda. De skriver på ett ödmjukt, lågmält och intresseväckande sätt och därför är det lätt att ta till sig boken även om man inte håller med dem.

Det finns många punkter där jag absolut inte håller med Pelle och Annika. Jag är inte övertygad som de till exempel är om det riktiga i "befrielseaktioner". Samtidigt så är boken så sympatiskt skriven att det egentligen inte spelar någon roll. Jag känner inget behov av att väcka debatt om det jag inte kan skriva under på när jag läser – jag nöjer mig med att det är bra att ibland få sin egen världsbild rejält utmanad av människor som är långt mer radikala och konsekventa än jag någonsin kommer att bli. Grundtankarna ställer jag dock upp på. Djuretiken är viktig och för mig är det något jag vill hålla i medvetandet i mina val som konsument och så vidare. Samtidigt inser jag att det är lätt för mig att säga som hyggligt välbeställd och välutbildad. Jag har ekonomiska möjligheter att välja mina produkter och jag har kunskapen om hur jag skall få i mig fullvärdigt protein så att jag kan göra valet att inte äta kött. Så är det inte för alla. Dessutom är jag inte 100% konsekvent i mitt icke-köttätande, så jag inser att jag inte är den som kan slå sig för bröstet direkt.

Dessutom visar Pelle och Annika på vikten av en djurteologi för de som vill ta sin gudstro på allvar. Den aspekten har knappt någon relevans för mig personligen idag, men det är första gången på många år som jag känt mig engagerad i en teologisk text.

Samtidigt är det viktigt att säga om boken att man absolut inte behöver vara troende kristen eller muslim för att uppskatta den. Den innehåller intressanta tankar och underbara berättelser om relationen mellan människor och djur (till exempel hur ökenfäder och helgon hjälpte skadade hundar och jagade harar) så den är klart läsvärd för alla som har någon slags intresse för etiska frågor, djurfrågor eller idéhistoria oavsett om man sympatiserar med det författarna står för eller har en diametralt motsatt ståndpunkt.

Förlaget Arcus låter oss läsa ett utdrag ur boken här.

Nu ska jag, som inte är pacifist (av skäl som jag kanske skall redovisa i en separat bloggpost vid tillfälle) läsa Pelles och Annikas bok om icke-våld.

Jag ägnade lunchen åt att bläddra i en märklig fotobok: Drömmen om Jerusalem: Lewis Larsson och American Colony Photographers av Mia Gröndahl (ISBN 919748945X).

I slutet av 1800-talet sålde en grupp människor i byn Nås i Dalarna allt de hade och flyttade till Jerusalem. De var medlemmar av en religiös rörelse vars tro var att Jesu återkomst var nära förestående och att han skulle inväntas just i Det Heliga Landet. Väl i Jerusalem anslöt de sig till American Colony som leddes av en kvinna som hette Anna Spafford. Den kristna kolonin var sekteristiskt präglad och tillvaron blev hård. Många var de Nås-bor och andra som fick sina religiösa drömmar krossade och sina liv slagna i spillror. Den sanna historien om Nås-bornas resa till Jerusalem inspirerade Selma Lagerlöf till att skriva sin roman Jerusalem sedan hon besökt svenskarna i Jerusalemkolonin.

I vår tid har bland annat Mia Gröndahl skrivit artiklar om livet i sekten. En dag blev hon kontaktad av en man vars föräldrar tillhörde den skara som flyttade till Jerusalem. Han visade Mia de foton som tagits av hans far, Lewis Larsson. Det är dessa foton som utgör boken.

Jag bläddrar igenom sida efter sida av gamla svartvita, vackra foton från Jerusalem och dess omgivningar vid tiden för sekelskiftet 1800-1900. Vissa av dem är handkolorerade. Dessa fascinerande bilder ser ut som gamla skolplanschbilder av det som kallades ”Det Heliga Landet”. Här ser man palmerna, kamelerna, åsnorna, de samariska och judiska kvinnorna och beduinerna men också byggnadsverken, kolonialister, missionärer, munkar och aschkenasiska judar invandrade på flykt från pogromernas Ryssland. Vardagsliv och högtid blandas. Det ser nästan ut som något jag trodde var en mytisk bild.

Kanske hemfaller jag åt banal orientalism när jag uppslukas av dessa foton, men å andra sidan exotiserar och mystifierar jag västerlänningarna i tropikdräkter och höghalsade klänningar precis lika mycket. Dessutom: ingenting går upp mot den speciella stämning som finns i gamla, svartvita foton. Digitalkameran må ta skarpa bilder, men i de här finns en helt annan spänning och ett helt annat liv.

Boken är intressant att bläddra i vare sig det är fotografi, religion, historia eller mellanöstern som är ditt intresseområde! Texten har jag dock inte givit någon uppmärksamhet än så den kan jag inte säga någotom. Det här är en bok som man tillägnar sig via bilderna.

Permafrost. Vintern går aldrig över och det gör inte min förkylning som bitit sig fast i snart fyra veckor heller. Den plikttrogna stannade hemma idag och uppsökte tant doktorn som försåg mig med penicilin mot rosslet i bröstet och kortisonspray för den igenmurade snoken. Jag hatar vinter och jag avskyr att vara sjuk. Det förde dock det goda med sig att jag i lugn och ro kunde läsa en till jobbet nyförvärvat serie-roman som visade sig vara en riktig liten pärla.

Jag älskar välgjorda biografiska, dokumentära serier som Marjane Satrapis Persepolis-serie och hennes Embroderies om livet i Iran eller David B:s arty mästerverk Epileptic om livet med epilepsi. Dessa är värda egna postningar, så nu skall jag ägna mig åt dagens fynd:

Pyongyang: a journey in North Korea av Guy Delisle (ISBN 1896597890) (av Seriefrämjandet utsedd till en av de tio bästa serieböckerna 2005 tillsammans med Epileptic).

Guy Delislie är kanadensisk serietecknare och han arbetar även med animerad film. Många europeiska och nordamerikanska filmstudios lägger ut produktionen av tecknad film till låglöneländer i Asien. Sedan även det stängda Nordkorea öppnat upp något för att bland annat bli subcontractors i sådana projekt produceras alltfler animerade filmer där av skickliga tecknare till mycket låga löner. Det var i samband med ett sådant projekt som Delislie arbetade ett par månader i Nordkoreas huvudstad Pyongyang. Boken sammanfattar hans vistelse och intryck av landet.

Det var en mycket lyckad idé att göra en serie av vistelsen. Det grafiska, uttryckt genom Delislies ganska enkla, avskalade seriestrippar, ger läsaren något som en ren text-beskrivning inte skulle ha kunnat göra. Särskilt miljöer som man kanske inte vet så mycket om, som Pyongyang eller varför inte Satrapis Iran, levandegörs på ett helt nytt sätt genom serieformen. Delislie tecknar ett porträtt av Pyongyang, som han vid ett tillfälle beskriver som "a phantom city in a hermit nation", genom vardagliga händelser och företeelser. Vi får följa honom till arbetet, på hotellet och på utflykter med hans ständiga följeslagare tolken, chauffören och den officielle guiden. Dessutom tecknar han ett bra porträtt av den absurda, ganska avskilda ex-pat värld av NGO-människor, diplomater och affärsfolk som man oundvikligen brukar träffa på i sådana här städer. Då och då får vi helsidesteckningar som genom att skildra en del representerar något större: den ensamma sköldpaddan som simmar i hotellets akvarium eller ett avstannat jättebygge. Att läsa Delisles bok är lite som att läsa en serie som kombinerar den dokumentära men personliga berättarstilen i Satrapis Persepolis med känslan och tematiken i filmen Lost in translation. Allt detta dock förflyttat till Nordkorea.

Delisle använder sig av en rak berättarstil. Han registrerar och beskriver men håller mycket öppet för läsaren att fundera över och dra slutsatser av. Mötet med en del av världen som jag tror de flesta av oss inte vet så mycket om blir genom serieformen och berättarstilen mycket intressant. Rekommenderas varmt!

Efter en lång period av total läströtthet kom det äntligen en bok som väckte mitt intresse och gjorde mig munter till sinnes att läsa: Det dunkelt tänkta: konspirationsteorier om morden på John F. Kennedy och Olof Palme av statsvetaren och U.S.A-experten Erik Åsard (ISBN 9170370737).

Erik Åsard är en forskare som på ett förtjänstfullt sätt klarar att skriva medryckande och populärt utan att tappa sin akademiska stringens och klassiskt klara disposition. Han tar i boken upp frågor kring konspirationsteorier och konspirationsteoretiker och sätter in dem i ett teoretiskt ramverk. De två empiriska exempel han använder: konspirationsteorier kring morden på JFK och Palme tjänar båda sitt syfte att illustrera resonemanget och att väcka intresse hos läsaren. Dessa mord har de flesta som är äldre än trettio år i Sverige någon form av relation till.

Åsard inleder med att teckna konspirationsteoriernas historia och konstaterar att det finns några grupper som särskilt ofta utpekats som konspiratörer: bland annat frimurare och judar. Sedan talar han om de olika perspektiv ur vilka man kan se på eller studera fenomenet konspirationsteorier. Han renodlar två riktiningar: den skeptiska Hofstadterskolan som betonar den individualpsykologiska aspekten samt den strukturella skolan. Åsard själv positionerar sig någonstans mitt emellan. Han delar Hofstadtergruppens kritiska grundinställning men ser inte konspirationsteorierna som samhällsfaror. Enligt Åsards perspektiv är det fruktbart att ta konspirationsteorierna på så pass mycket allvar att man analyserar dem som vilka andra utsagor som helst för att se om de är rimliga. Detta är också det anslag han använder sig av senare i framställningen.

Efter en beskrivning av konspirationsteoriernas historia och tradition i Sverige respektive USA ger han sig i kast med några av de som ägnat år av sina liv till att kartlägga och skriva om det som de uppfattat som de konspirationer som låg bakom morden på JFK och Palme. Åsard analyserar deras argument och visar metodiskt men utan att raljera på orimligheten i desamma. Detta är fascinerande läsning.

Sedan sammanfattar han trådarna och ger dels en individualpsykologiskt inriktad profil över det han kallar "den konspiratoriska mentaliteten" vilken innefattar:
1) En ständig kamp mellan det onda och det goda
2) En apokalyptisk världsåskådning
3) En tydlig antielitism och antiintellektualism
4) En stark förlitan på utvalda fakta och detaljer
5) En tro på att ingenting sker slumpartat och att allting händer samman
(se sid. 248-249 varifrån dessa punkter har hämtats)

Dessutom ställer Åsard upp en hypotes för en strukturell förklaring till att förekomsten av konspirationsteorier ökat. Denna går i korthet ut på att när medborgarnas förtroende för politikerna och de demokratiska institutionerna minskar så ökar förekomsten av konspirationsteorier och grogrunden för dessa.

Åsard skriver också om hur konspirationsterorierna numera ingalunda är marginella företeelser. De är nu en del av populärkulturen med serier som Arkiv X och böcker som Da Vinci-koden som exempel. Dessutom antyder han att "konspirationsteorier light" idag kan användas i det allmänna politiska spelet som till exempel när Hillary Clinton hävdade att hennes man var utsatt för en konspiration när det blåste snålt kring honom. Jag kommer att tänka på att bland annat Ulvskogs nyliga näringslivsuttalanden skulle kunna vara ett exempel på detta.

Hur som helst tycker jag att Åsards sätt att lyfta fram både det individualpsykologiska som det strukturella perspektivet är ett bra grepp. Jag fascineras av båda perspektiven. Tänk att lägga ner år av sitt liv på att försöka avslöja och bevisa en tes som ingen annan tror på och att bli mer och mer desperat och analytiskt blind under processen. En av de "privatspanare" som Åsard beskriver i kapitlet om JFK-mordet kastade forskarkarriär och familjeliv åt sidan för att i decennier hävda allt mer absurda teorier i böcker och artiklar. Personligheterna ligger många gånger rättshaveristerna nära. Jag tror de flesta arkivarier och bibliotekarier någon gång under sin karriär träffat på dessa (oftast manliga) rättshaverister och/eller konspirationsteoretiker som beställer fram varje handling och fjärrlånar varenda obskyr liten skrift samtidigt som de förgäves försöker väcka oss för sitt perspektiv där vi sitter i infodisken. Detta ställer krav på såväl tålamod som professionalitet.

Samtidigt är det strukturella perspektivet ofrånkomligt och viktigt. Jag tror att vi kommer att få se fler exempel på konspiratoriskt färgade förklaringar i takt med att förtroendet för politiker och institutioner minskar även om detta inte varit en särskilt "svensk" tradition sedan tidigare. Palmemordet och Estoniakatastrofen har dock tydligen varit svenska vattendelare i konspirationsteoretiserandet.

Och själv, då? Nej, jag är inte konspirationstroende. Samtidigt ser jag lockelsen i den konspiratoriska förklaringen till stora händelser. Slumpen känns ju faktiskt lite futtig ibland. Som att en av våra genom tiderna största statsmän skulle bli mördad av en vanlig alkis från Sollis. Ändå tror jag att det var precis så det gick till, hur futtigt det än känns.

Läs Åsards bok! Den är mycket intressant, klar och redig!

Harvey Pekar, pensionerad sjukhusarkivarie och kultförklarad seriemakare, är en av mina favoriter.

Jag älskar filmen American Splendor som kom för något år sedan. Den handlar om Harvey Pekars mer eller mindre osannolika liv: en mycket speciell personlighet som arbetar som sjukhusarkivarie, blir dumpad av sin flickvän, tycker att livet är rätt botten, börjar med hjälp av vännen och den legendariske serietecknaren Robert Crumb göra serier utifrån sin vardag, blir uppraggad av ny kvinna och blir rikskändis hos Letterman. Dessutom outsmartar han Letterman som egentligen bara är ute efter att göra sig lustig på Pekars bekostnad. Genom filmen blir denne ganske anonyme och mycket udda man till råga på allt filmstjärna och världsberömd och får för första gången åka utomlands till filmfestivalen i Cannes.

Har alltid känt ett visst själsligt släktskap med Pekar. När filmen kom jobbade jag på Det Stora Sjukhusets medicinska bibliotek och det kändes nästan ironiskt att både jag och Pekar kartade omring i arkiv i muggiga sjukhuskulvertar. Dessutom är jag också en rätt hopplös typ och instämmer till fullo i Pekars deviser att "ordinary life is pretty complex stuff" och "Why are everybody such idiots?!"

Se filmen. Den är obetalbar. Paul Giamatti spelar Harvey, men den riktige Harey Pekar finns med i dokumentära inslag där han kommenterar filmen och sitt liv. Det är svårt att beskriva filmen i ord - den måste ses. Ser du den på dvd så missa inte extramaterialet: här finns en dokumentär som skildrar hela familjen Pekars resa till Cannes. Här får de träffa en massa celebriteter but the Pekar family doesn't give a shit.... Hur kul som helst!

Men: missa inte Harvey Pekar seriemakaren. American Splendor är egentligen titeln på det seriemagasin med underfundiga undergroundserier som Harvey Pekar startade 1976. Serierna handlar om hans eget liv, de människor han möter i vardagen, kufarna på hans jobb, hans fru och vänner.
Några seriealbum (som kan vara lättare att få tag via i bibliotek och bokhandlar än serietidningen American Splendor) värda att läsa är:

American Splendor: The Life and Times of Harvey Pekar (ISBN 0345468309) som innehåller många av de serier som filmen bygger på.

American Splendor: Our Movie Year (ISBN 0345479378) som handlar om familjen Pekars liv under och efter filminspelningen.

Den gripande men totalt osentimentala Our cancer year (ISBN 1568580118) som skildrar familjens liv under en period då Harvey diagnostiseras med och behandlas mot en livshotande cancersjukdom.

American Splendor Unsung Hero: The Story of Robert McNeill (ISBN 1593070403) om vietnamveteranen McNeill: sorgligt och roligt, fullt av cynismer om den amerikanska drömmen.

I oktober 2005 kom också The Quitter (ISBN 140120399X) som jag inte har läst än, men det verkar ju hoppfullt som vanligt. Såg till att beställa den till jobbet eftersom varje bibliotek med självaktning bör ha en samling Pekar.

Låna, köp och läs nu!

Jag har alltid varit lite fascinerad av konspirationsteorier. Ni vet, sådana där förklaringar till händelser som man nästan känner att det skulle varit lite futtigt om de berott på slumpen eller en "vanlig naturkatastrof". På webben kan man hitta riktiga guldgruvor med mer eller mindre knäppa konspirationsteorier som förklarar "vad som egentligen hände" när JFK blev skjuten och Estonia sjönk och den där teorin som valsade runt på webben om att tsunamin egentligen var skapad av en av världens ledande nationer (enligt denna vandringsskröna skulle minsann flottbasen på Diego Garcia ha undkommit vågen vilket bevisar att...). Alla har vi väl också träffat på någon av de där (gubbarna, oftast - tanter eller ensamstående morsor verkar vara ovanliga i sammanhanget) som "privatspanar" och lägger ut långa haranger med fula bakgrunder och text som svämmar över hela sidan från höger till vänster på webben. Rätt mycket Enemy of the state-feeling.

Därför är nästa bok på min lista över vad jag skall läsa Erik Åsards nya bok Det dunkelt tänkta: konspirationsteorier om morden på John F. Kennedy och Olof Palme (ISBN 9170370737).

Han tar här upp en rad teorier som florerat kring vad som "egentligen" låg bakom morden på Palme och JFK. Verkar intressant. Skriver en recension när jag är färdig. Om någon hunnit före mig med läsningen så kommentera!

Som om det vore synkronicitet inblandat: nyss såg jag på Expressens löp en artikel om en dokumentärfilm som snart skall visas i SVT och som lanserar ytterligare en teori om Palmemordet.

Min roliga och kunniga kollega L fick mig att upptäcka Leopard förlag. L brukar alltid säga att hon är så imponerad av främst deras skönlitterära utgivning. Jag kollade in detta och jag måste säga att jag håller med. Facklitteraturen de ger ut är också väldigt intressant - jag tycker att det är bra att läsa böcker som inte bara bekräftar ens egen världsbild utan också ibland utmanar den rejält. Leopards fackböcker ömsom bekräftar och ömsom utmanar mina egna utgångspunkter men engagerar mig alltid som läsare och får mig att tänka.