trettinånting

I senaste numret av min älsklingstidskrift Axess finns en artikel av redaktören Lisa Irenius. Jag läser den om och om igen och blir inte riktigt klok på den. Förstår ungefär hur hon menar, men ändå inte.

Artikeln har titeln "Turistens tvungna otvungenhet: kampen för att undvika klichéer om öst och väst" och har blivit filerad under ämnesordet "korrekt turism" (Axess nr. 1/2006 s. 8-9). I inledningen står Lisa i biljettkön till Topkapı-palatset i İstanbul med kluven håg inför sin vilja att besöka haremet sedan hon läst Orhan Pamuks (utmärkta) bok İstanbul: memories and the city. Hon vill inte vara ytterligare en av de västerlänningar som beöker haremet för att ge sina orientalistiska fantasier näring. Hon säger (nu citerar jag):

"Tänker man närmare på saken är det inte konstigt om man börjar skruva på sig där i kön. Det dåliga samvetet infinner sig. Är detta ett korrekt beteende? En turist av samtiden, en samhällsmedveten resenär med fördomsfrihet som mål, bör ju inte låta sig förblindas av ytterligheterna, särskilt inte vid besök i det muslimska österlandet. För vem vill spä på kulturklyftan mellan öst och väst? Man bör inte orientalisera, exotisera eller på något annat vis betrakta värdlandet med stereotypiserande blick"

Sedan funderar hon över vad "turkarna" vill att vi som besökare ska se. Hon talar om det moderna İstanbul som minsann är lika coolt och designat som vilken stad i västeuropa som helst. KRAL har de på TV också. Sedan åker hon med en turkisk vän till arbetarstadsdelen Fatih för att se det "annorlunda muslimska İstanbul". Och minsann: här är det inte lika coolt och designat, inte heller något harem utan fattigdom, vardag och kvinnor i slöja.

Gå gärna till orginaltexten (tidningen hittar du hos din välsorterade tidningswalla eller på ditt närmaste folkbibliotek) - det kan hända att min återgivning inte ger artikeln rättvisa. Jag blir bara förvirrad när jag läser den. Genom att hela tiden försöka undvika att exotisera och orientalisera är det just det diket hon faller i. Och i slutet av artikeln antyder hon att det kanske är just det som är hennes poäng när hon (glad över att honinte fick några biljetter till haremet) konstaterar att:

"För är det inte detta som det dåliga samvetet och resonemangen och betänkligheterna är tänkta att resultera i, ett okonstlat och avslappnat fördomsfritt förhållningssätt till världen? Eller en något tvungen otvungenhet."

Varför göra det så komplicerat? Topkapı-palatset är ett landmärke i staden. En historiskt oerhört intressant plats att besöka. Jag har varit i İstanbul många gånger och återvänt till palatset mer än en gång. Det finns så mycket att se och jag gillar restaurang Konyali. Min kompis Turkish stolpade iväg till palatset och haremet det första hon gjorde första gången hon var i İstanbul. Och hon är 100% just turkish. Jag tycker att Lisa missade någonting.

Haremet har i och för sig blivit nästan en symbol för västs exotisering och skapande av bilden av orientalen/muslimen som både luststyrd och grym. Här kan vi tala med såväl Edward Said som Orhan Pamuk och dessa herrar har stora poänger i det de säger. Orientalismen blir ett postkolonialt projekt för västerlänningen/ occidentalen att definiera orientalen som "det annorlunda", "den från normen avvikande". Detta är både jag och Lisa medvetna om. Och kanske är det så att det inte går att frigöra sig helt från de kulturellt betingade bilder man vuxit upp med om andra kultursfärer? Men att avstå från att besöka ett kulturhistoriskt intressant ställe för det? Nej, då tycker jag att man har hamnat i det andra diket: västerlänningsskuld.

Jag vågar påstå att alla människor bär med sig ett sterotypt raster när vi ser på det som är annorlunda än vi själva. Västerlänningen om Österlänningen, Österlänningen om Västerlänningen, Heterosexuella om homosexuella, homosar om heteros, kristna om muslimer, you name it. Det är i och för sig annorlunda när den som har föreställningarna också utgör någon slags norm, när föreställningarna också är uttryck för ett maktförhållande. Jag tror inte att en upplyst människa är fri från stereotyper - jag tror att den upplysta människan är medveten om dessa bilder inom henne själv och därigenom kan hon ta ansvar för dem utan att känna skuld eller hamna i Lisas tvungna otvungenhet. Kort sagt: det är totalt oproblematiskt att besöka haremet (där du dessutom blir guidad av oerhört professionella museitjänstemän) om man bara inte gör det till sin enda totalbild av Turkiet. Och det tror jag att det är få som gör.

Vilken bild vill de visa upp? Ja, det är klart att det aldrig är kul när besökare bara vill få sina egna sterotypa uppfattningar bekräftade. Jag var på Sicilien i höstas och mötte där människor som gång på gång frågade om jag trodde att de var maffia allihop och om det var därför jag kommit. Eeeeeh, det är klart att jag delvis förknippar Sicilien med maffian (och med olivolja och med Etna och med en massa andra saker), men kära nån, det är väl inte därför man kartar genom halva Europa? Men jag förstår att oron kan finnas där. Som att vara blond svenska när folk från andra regioner bär på stereotypen att....ja, ni kan tänka er.

Sedan drar Lisa till Fatih då för att se det annorlunda, det muslimska. Snacka om exotisering och en sterotyp bild av vad som är "muslimskt".Ja. İstanbul har fler innevånare än hela Sveriges land. Det är klart att olika stadsdelar har olika karaktär. Men "moderna" Beyoğlu är också muslimskt, men i miss Sixty-jeans. Turkiet är dessutom både en del av väst och öst - geografiskt och kulturellt! det är som att säga att Täby centrum eller Husby vore mer "äkta" än Norrmalm av det ena eller andra skälet. İstanbul är både coolt och designat och fattigdom, vardag och "slöjor" precis som de flesta andra mångmiljonstäder inklusive Estocolmo. Konstigare än så är det inte.

Nej, det är klart: reflektion över vår tendens att exotisera och orientalisera skadar inte. Men Lisas artikel andas vånda på ett sätt som jag bara tycker är märklig. Dessutom andas alltihop den västerlänningsskuld som jag inte tror är fruktbar. Ser du verkligen "den andre" som en jämlike behöver du inte känna skuld! För en uppfriskande, ickeskuldtyngd djupdykning i İstanbuliana: besök Svens blogg istället!

Sven heter en kille som har den stora fömånen att få bo i min favoritstad İstanbul. Han har en fantastiskt blogg som heter İstanbul, Europa: texter från Europas största stad. Denna blogg vill jag gärna slå ett slag för! Dels befinner han sig i en intressant del av världen och dels kan han skriva och han skriver dessutom om lite annorlunda och orginella grejer. Bland annat var hans post om varför metall (musiken, alltså) inte riktigt slagit i Turkiet på samma sätt som i Sverige och Norge mycket bra. Läs killens blogg!

(Bilden är min egen från Istanbul)

Läste en intressant artikel om backpackers i Svenska Dagbladet. Dels intervjuades ett gäng unga killar som dragit runt i sydostasien och dels gav Torun Elsrud, sociolog, några ytterligare infallsvinklar. Jag har själv backpackat (och innan dess tågluffat) en hel men jag ställer mig allt fler frågor kring mitt eget och andras resande.

Killarna är inte så lite naiva, va? Jag citerar: "Invånarna på dessa platser ber ofta om pengar. ’Vi är så fattiga och ni är så rika som har råd att vara ute och resa.’ De förstår liksom inte att jag försöker banta min budget hela tiden" Men, hallå, grabbar! I Kambodja är ni rika! Vaddå "förstår inte att jag försöker banta min budget"? Ni reser bland människor som försöker överleva dag för dag! OK, det här är säkert ett gäng hyggliga kids, men jag blir lite trött. Visst, jag kan själv tycka att det är jobbigt att möta det de skriver om , men att undra varför "de inte fattar att man försöker banta sin budget".... Nej, men nu ska jag inte dissa killarna. Jag skall reflektera lite över vad sociolog-Torun säger:

"Backpackerresan blir en överblickbar och enkel tillvaro i kontrast till alla krav och förväntningar som det västerländska samhället ställer."
Jo, enkel tillvaro på sätt och vis... Nog har jag dragit en sväng för att jag just då ville göra något annat än att plugga och så vidare... komma undan ett tag till, typ... Men enkelt? Inte om man lämnar bungalowen på turistorten eller inte nöjer sig med att flyta på en jättesimring och röka på i vattnet vid Koh Phangan i alla fall.

"Och samtidigt som vi reser bort från det moderna samhället, bär vi med oss ett förlegat utvecklingstänkande, menar Torun Elsrud.
– Det handlar om en uppfattning att ’vi är moderna, vi är utvecklade’"
Det här har jag mött. Backpackers föraktar samtidigt charterturisten som till exemepel fru Storch i Sällskapsresan som storögt säger "Men tänk, hur de har det" men gör ofta samma misstag själva om än i andra ordalag. Jag rannsakar mig själv för att se om jag gjort mig skyldig till detta. Förmodligen. Men de senaste gångerna jag varit i Asien (de rikare länderna i Asien) har perspektivet snarare varit det omvända: Oh, shit vad de ligger före oss.... Malaysias 2020-vision (ikapp och förbi) har banne mig slagit in åtminstone på västkusten...

"Tredje världen blir en scen och människor därifrån rekvisita för en västerländsk statusberättelse. ’Jag var där och träffade folk som aldrig hade träffat en vit förut.’ Så kan man ta en massa bilder och visa när man kommer hem. Men mötte du verkligen den människan? Det är frågan jag ställer mig."
Ja, usch, det där är hemskt. Jag har aldrig kunnat med det där med att fotografera människor ungefär som man fotar exotiska växter, djur eller byggnader. De enda jag fotograferar är människor jag skapat någon slags relation till. Dessutom har jag hört att man numera skapar long-necked-women enbart som en turistattraktion: man vanställer dessa kvinnors halsar inte längre som en del av en tradition utan enbart för att turisterna betalar pengar för att få fotografera dem. Och ni ser här hur reseföretag marknadsför resor med att man skall få titta på dessa kvinnor och fotografera dem!

Det finns två typer av backpackers: dels de där som härjar runt och festar och knappast lämnar beachen och bargatan. Här blir Asien en lekstuga för västerländska kids. Ibiza men längre bort. Killar som hemma är hyggliga men väl i Bangkok tar en tuk-tuk från hostelet på Khao San road rakt in i Patpong där de tappar huvudet och köper tjejer som gör ping-pong-tricket och annat killarna garvar åt. Eller kids som inte har någon som helst respekt för lokala traditioner och sedvänjor: jag har mött tjejer som gnäller över top-less förbudet på Malaysias stränder på det mest häpnadsväckande sätt. Allt handlar bara om att få roama kontinenten på sin egna villkor utan tanke på ett etiskt och respektfullt förhållningssätt. Den andra typen är den självutnämnt världsvana "bin there, done that"-backpackern. Här gäller bara att ta sig dit ingen annan varit. Men även detta förhållningssätt kan innebära en objektifiering.

Nu hårdrar jag givetvis. De flesta ligger någonstans däremellan och försöker vara hyggliga prickar även om det är si och så med medvetenheten. Jag har själv gjort misstag och förmodligen objektifierar jag också.

Men hur gör man? Hur kan man som västerländsk resenärer förhålla sig på ett OK och icke-objektifierande, icke-självcentrerat, etiskt sätt samtidigt som man inte vill hamna i det andra diket: västerlännings-skuld? För det sistnämnda är minst lika dumt.

så glöm inte att titta in på stadens ljuvligaste lilla doldis: Leksaksmuseet! Såg att Istanbul MetBlog hade skrivit om det och kom därför på att jag skulle tipsa er. Det är inte så många turister som hittar dit, men det är väl värt mödan!

Museiinnehavaren, leksakssamlaren och poeten Sunay Akin skriver så rart på webbsidan:

Ok, jag vet att det inte är synd om mig. Under 2005 var jag i Malaysia och Singapore samt på Malta och Sicilien. Men nu börjar det rycka i fötterna på backpackern.

Dessutom verkar mina kollegor ha drabbats av detsamma och de har redan bokat in sina resor. I drar till dottern på Nya Zeeland, EK sticker till Thailand och Ch skall jazza loss på groundingkurs på Zanzibar. M ska klara sig utan läppstift längs med inkaleden till Macchu Picchu och A tänker ta en tripp till Indien. Dessutom ska H. som brukar åka med min buss hälsa på sin morsa i Islamabad.

Jag är avundsjuk. Ändå föredrar jag att inte planera så långt i förväg. Jag föredrar att slå en volt och se vart jag hamnar.

Men just nu längtar jag till Istanbul så att jag nästan blir sjuk....

Puckat, eller?

Har ni sett att man kan rösta fram världens sju nya underverk? Jag tycker att det är en rolig idé även om jag är ledsen att jag inte kom på den själv: teleröstningen borde inbringa en hel del cash.... De sju underverken originalet skall tydligen ha fungerat som en slags avprickningslista för antikens brats och backpackers. Dessa ställen bör du ha sett, typ. Kanske kan den nya listan bli detsamma? Jag började i alla falla pricka av bland de nominerade. Här är tre av mina favoriter bland de nominerade:

Han sade inte mycket på vägen till hantverkscentret. Vår taxiresa ägde rum vid tiden för middagsbönen och som den fromme muslim han är bad han tyst för sig själv under färden. "Jag väntar på er här" sade han när vi klev ur bilen för att köpa vår batik och vårt trähantverk. En bra överenskommelse för båda parter. Han får betalt även för återresan tvärs över ön Langkawi och vi behövde inte leta efter en ny bil som kunde ta oss tillbaka. Vi befann oss på Langkawi i juni: lågsäsongen, ett halvår efter tsunamin. På Langkawi, liksom på alla andra ställen vi besökt på Malaccahalvön, vittnade taxichaufförer, hotellägare och souvenirförsäljare om hur antalet turister minskat till följd av katastrofen. Det hade blivit svårare att få taxirörelsen eller hantverks-shopen att gå ihop.

På återvägen började vår tystlåtne, tillbakadragne chaufför tala med oss. Vi åkte igenom hans kampung (by) och vid strandkanten stod ett antal hus som såg ut som kulisserna i en film om något krig. "Tsunami" sade han och pekade ut över spökbebyggelsen. Han berättade vidare om hur tsunamin kommmit och många spolats bort. De övriga vågade först inte återvända av rädsla för en ny våg. I fyra dygn sov vi alla i skolan, berättade han. Sedan vågade sig några av oss tillbaka...
Livet började nu så sakteliga återgå till det något så när normala. När vi såg hans sorgsna ögon i backspegeln kändes den där frågan som svenska programledare så ivrigt (och lite kladdigt) ställer till överlevande i morgon-tv överflödig: berätta om dina känslor....vad kände du då? Berätta om dina känslor idag....
De ögonen och det faktum att han saktade in sin taxi och delgav oss något ur sitt liv sade allt.

Jag var ute på långpromenad idag. Det tog emot. Tio grader kallt i Uppsala är inte roligt. Jag har svårt med det här med vinter. Finner ingen charm i det alls. Tänker hellre på sommarens stora resa som gick till malaysia och Singapore.

Den perfekta blandningen av storstäder, stränder, djungel och högländer.
Det är såna här kalla dagar man drömmer sig tillbaka.
Förmodligen borde man ta semester under vintern istället. Inte ens julen hjälper upp mitt vinterhumör.... *suck*