trettinånting

En av de saker som är så bra med bloggar är att man lär sig saker om företeelser man kanske inte annars skulle ha mött när man läser dem. Ibland får man även en ny vinkel på saker man tycker man är bekant med sedan tidigare. Denna postning kommer sig av en sådan upptäckt som sedan fött ytterligare en vinkel.

Den som har följt den här bloggen sedan tidigare vet att jag har en bror som är vuxendöv. Genom att läsa vad bland annat han, ElinLeticita och Anne-Maj skrivit om det utanförskap och de svårigheter att kommunicera som man kan uppleva som döv (inte minst i sin egen familj) har jag fått en fördjupad förståelse för detta. Samtidigt har det fått mig att fundera mer på vad som händer i en familj när, som i vårt fall, en person inte hör längre eller, som i andra familjer, någon är barndomsdöv. Jag har också funderat över varför det inte är självklart att familjemedlemmar inte genast lär sig teckenspråk ordentligt. Jag kan inte tala för döva, så jag skall skriva utifrån min egen erfarenhet som syskon. Dessutom är alla erfarenheter unika så jag kan bara tala för mig själv. Ändå kanske det går att dra någon generell slutsats, hoppas jag.

Min brorsa blev inte döv över en natt (jo, i praktiken blev han det men efter en väldigt lång process med een neurologisk sjukdom som är den underliggande orsaken). Han har egentligen varit sjuk på olika sätt sedan han var liten. Det påverkar givetvis familjesituationen. En familj som inte i alla stycken är helt harmonisk innan en familjemedlem blir döv blir inte heller automatiskt harmonisk och välfungerande när dövheten är ett faktum.

Stiftelsen Allmänna barnhuset har en skriftserie och nummer 2005:5 har titeln Jag finns också!: om att vara syskon till en bror eller syster med svår sjukdom eller funktionshinder (ISBN 9186678841). Vården har hittills inte varit särskilt duktig på att uppmärksamma syskon till svårt sjuka och/eller funktionshindrade barn. Det har dessutom forskats väldigt lite på syskonen: deras upplevelser, copingstrategier, problem och så vidare. Allmänna barnhusets skrift är ett försök att sammanfatta kunskapsläget och att ge förslag till hur man kan arbeta med syskon. Framställningen är intressant, men det märks att man behöver forska och gå mer på djupet. Bland annat är mycket av den forskning man gjort inriktad på syskon till barn med någon form av autism. Även om jag kan se vissa generella företeelser som man kan känna igen sig i så är det en stor skillna på att ha ett syskon i autismspektrat och att ha ett syskon med en svår neurologisk sjukdom som leder till dövhet. Den är läsvärd hur som helst.

Bland annat beskrivs några olika syskonstrategier: de som protesterar och försöker leva ett vanligt och självständigt liv och därför skuldbeläggs av föräldrarna och utmålas som "besvärliga". Sedan kommer de som "skjuter upp" sitt eget liv tills de flyttat hemifrån och sedan håller en distans även om de är lojala med sitt syskon. Mest integrerade med familjen är de som har som startegi att "öka sin förståelse" respektive att "axla ansvaret" och mer eller mindre gå in i en omvårdande vuxenroll. Detta beror givetvis på familjedynamiken i övrigt också.

Boken tar upp flera problem som syskon upplevt. Många blir till exempel bortglömda av föräldrarna som fokuserar helt på det sjuka barnet. Ett av de problem man beskriver som jag känner igen mig i är detta att hela tiden bli jämförd med syskonet. Detta följer med i vuxen ålder. Att syskonets problem i livet aldrig ses som problem av föräldrarna och att de bara viftas bort med att "det är inte synd om dig - tänk på din bror/syster som..." och kanske inte engagerar sig i syskonet och låter det klara av sina egna bekymmer från tidig ålder, som tonårin, ung vuxen och även senare. "Jaså, du tykte din skilsmässa var jobbig, men tänk på ditt syskon som är sjuk - DET är jobbigt". Att detta påverkar sykonet är självklart.

Är ett syskon en lite udda fågel i familjen redan från början är det lätt att hamna utanför i hela den här grejen kring funktionshindret också. Ett syskon som flyttat hemifrån tidigt och lärt sig att klara sig själv på distans har inte heller självklart samma plats i detta med att lära sig teckenspråk och allt det där. Så skuldbeläggs man kanske av föräldrarna över att det inte går så fort och då hamnar man ännu mer offside. Trots allt vill man ju kunna kommunicera med sitt syskon, men hur hittar man sin plats och sin roll i det som händer?

Jag tror att vården måste bli mycket bättre på att arbeta med hela familjer vid svåra sjukdomar/funktionshinder hos något av barnen. Detta måste man göra även gentemot syskon som är över 18 år. Vårdpersonal måste kanske också våga vara obekväma och ta upp syskonproblematiken med föräldrar även om dessa inte vill lyfta blicken och fatta. Syskonrelationen har kallats den relation som är den längsta i våra liv och därför är den viktig att arbeta med när den utsätts för sådana här prov. Att kunna kommunicera med sitt syskon är ju grundläggande! Och det är just kommunikationskrisen som är grundläggande och svår när någon blir döv. Plötsligt kan du inte kommunicera om du inte lär dig ett helt nytt språk! Och det är inte gjort i en handvändning! Det är dessutom svårt att hitta bra kurser och att få plats på dem. Ändå vill man ju kunna kommunicera, helst lika obehindrat som förr! Det är förknippat med inte så lite sorg, faktiskt!

I mitt fall har det ändå gått hyggligt bra. Brorsan och jag har alltid haft en stark lojalitet med varandra och jag kan kommunicera med tecken även om jag ofta tänker att jag borde ha lärt mig mer och blivit med "flytande" i min kommunikation. Det jag hade önskat är att någon hade frågat hur syskonet hade det och upplevde det både som barn och sedan i vuxen ålder när brorsan gick fråna att "bara" vara hörselskadad till att bli döv.

Detta var nog en av de personligaste postningarna jag skrivit och nu får jag säkert ågren sedan jag publicerat den, men jag hoppas att den får både eventuella föräldrar, syskon, vårdpersonal och andra kring personer med funktionshinder att tänka på detta. Glöm inte syskonet: för både syskonets och den sjuke/funktionshindrades skull!

Tack särskilt till Bro, Anne-Maj och ElinLeticia!

Robert Backlund (biståndsarbetare hos SIDA) skriver om Reclaim the city och kravallerna i en Brännpunktsartikel som rubriksatts ”Sunt av frustrerad ungdom” i Svd idag.

Han menar att ungdomars engagemang i sig i rörelser som den ovan nämnda är sunt och hans utgångspunkt kan sammanfattas i följande citat:

”Reclaim the City i Sverige kan ses som en del av en global rörelse där arbetslösa och maktlösa ungdomar kräver inte bara uppmärksamhet utan ett mer jämlikt samhälle. De nöjer sig inte med att vara passiva.”

Backlund menar att det faktum att reclaimarna (och liknande grupper) ägnar sig åt våld och skadegörelse i och för sig är förkastligt men, enligt Backlund, förståeligt i en situation där ungdomars frustration växer. Han anser att det samhället bör göra är att förstå och bättre utnyttja denna engagemangets kraft hos ungdomar som ännu vill förändra. Vi bör, enligt Backlund, ge mer resurser till de forum ungdomarna själva skapar.

Jag tycker att man borde börja i en helt annan ände genom att ta reda på vilka dessa ungdomar (var man nu sätter gränsen för när man slutar vara "ungdom"?) är. Är det de utsatta, arbetslösa och resurssvaga som dominerar i dessa grupper som härjat den senaste tiden eller är det medelklassungdomar som i och för sig kan vara frustrerade men knappast resurssvaga egentligen? Varför inte börja med att ta reda på detta genom exempelvis sociologiska studier? Bara därigenom kan vi också få svaret på varför detta sker i Sverige idag och hur vi bäst använder samhällets resurser för att komma åt problemet.

För att det är ett problem att dessa grupper ägnar sig åt våld och skadegörelse är väl de flesta vuxna ense om? Eller? Jag tycker att det är ett svek mot ungdomarna att säga att det är ”förståeligt” att de kastar gatstenar mot människor och skyltfönster. Att förstå ungdomars frustration och situation är en helt annan sak. Det gör jag till fullo som själv tillhör en generation som fick uppleva hur trygghetssystemen inte gällde oss och hur arbetsmarknaden tvärdog på 90-talet. Ja, jag har personlig erfarenhet av hur det är när allt skiter sig för en som ung och oetablerad på arbetsmarknaden + bostadsmarknaden och man inte kvalat in ”i systemet”. Ändå anser jag inte att man kan försvara eller släta över beteendet. Som vuxen kan man förstå frustrationen, men man får inte börja sväva på målet och börja ge utrymme för att det man uttrycker skulle kunna legitimera för kidsen att de ägnar sig åt skadegörelse och våld.

Jag tycker också att det är en mycket romantiserad och naiv syn som Backlund ger uttryck för när han säger att allt engagemang i sig är sunt. Är det så? Det finns många ungdomar som engagerar sig i rörelser där man kan se att det beror på att de är frustrerade: vänsterextremister, högerextremister, islamister. Är detta engagemang något sunt i sig just i kraft av att det är ett engagemang? Jag skulle snarare säga att det är ett symptom på något att ungdomar engagerar sig i rörelser som faktiskt vänder den parlamentariska, reformistiska demokratisynen ryggen. Det är inte sunt. Eller anser Backlund att engagemang på den icke-demokratiska vänsterkanten är sunt medan det på högerkanten eller ett antidemokratiskt religiöst engagemang inte är det? Rågången går, enligt mig, inte mellan höger och vänster eller mellan teism och ateism utan mellan en demokratisk syn på samhället och en syn som förkastar och/eller förhånar de demokratiska spelreglerna och därmed också demokratin. Detta måste vi som vuxna våga stå för och inte bara säga att ”det är bra att du engagerar dig”. Vi måste också våga stå upp och säga till yngre människor att politiskt våld leder till en avgrund.

Ta, genom seriöst utförd forskning, så snart det går reda på vilka grupper av ungdomar det är som dras till dessa vänsterextrema rörelser. Identifiera deras bevekelsegrunder och försök göra något för dessa ungdomar utifrån välgrundad kunskap om vilka de är och vilka problem de eventuellt har. Gör på samma sätt med ungdomar som dras till islamistiska eller högerextrema grupper. Det är en betydligt sundare väg att gå än att bara okritiskt ”tillföra resurser” till vilka projekt som helst bara utifrån att ungdomarna ”skapat dem själva”.

Flera bloggare har skrivit bra om Svenskans artikel om bloggmobbing.

Beta Alfa formulerar en bra, kritisk hållning till artikeln: Det är inte bloggen eller webben i sig som är roten till det onda. Mobbing är ett gammalt problem som nu bara fått en ny arena.

Jag håller med men skulle vilja foga ytterligare ett led till detta: Kvinnor som uttrycker åsikter och/eller på annat sätt blir offentliga upplevs som provocerande av både män och kvinnor och ådrar sig en speciell form av mobbing/stalking. Härmed säger jag inte att män inte råkar ut för mobbing generellt och i bloggosfären (läste en kommentar som uttryckte att mobbade män blir osynliggjorda i debatten). Det är naturligtvis så att män också blir mobbade. Fenomenet jag skriver om här handlar dock om kvinnor som syns/uttrycker åsikter och vad som då kan hända. Att skriva en post om bloggmobbade män får bli ett senare projekt eller så överlåter jag det till någon annan som har förstahandsinfo i ämnet.

Jag skall börja med att dra en parallell: För några veckor sedan debatterades det faktum att det finns betydligt fler ledarskribenter av manligt kön än av kvinnligt dito i Sverige. Barbro Hedvall talade i morgon-tv och uttryckte uppfattningen att kvinnor som uttrycker åsikter på ledarplats möter tuffare reaktioner än män som gör samma sak. Sydsvenskans Heidi Avellan säger samma sak som Hedvall och konstaterar också att kvinnor inte fostrats till att sticka ut hakan och uttrycka åsikter. Alex Voronov (av manligt kön) på Eskilstunakuriren tror, liksom sina kollegor, att kvinnor blir hårdare åtgångna när det uttrycker åsikter och att läsarkommentarerna ser annorlunda ut. Han säger:

"Under mina snart fem år i yrket har jag aldrig råkat ut för förminskande kommentarer från läsare. För många kvinnliga ledarskribenter är läsarbrev av lilla gumman-typ rutin. En hel del män blir provocerade av att en kvinna dag efter dag får breda ut sig på ledarplats. Och gud bevare om hon är ung och har hög svansföring."

Ska man då inte kunna ta reaktioner på det man skriver vare sig det är på ledarplats eller i bloggosfären? Jo, självklart. Har jag argumenterat på ett osakligt, otydligt, inkonsekvent eller ologiskt sätt så måste jag kunna ta att någon sakligt visar var min argumentation brister. Detta tror jag i ärlighetens namn att kvinnor ibland måste öva på. När jag, som var van att diskutera och debattera med män, kom till kvinnligt dominerade arbetsplatser och påpekade inkonsekvenser i arbetskamraters resonemang och delar av argument som jag kunde påvisa inte var logiska blev många ledsna och trodde att jag "inte tyckte om dem". För mig hade det ena inte med det andra att göra. Att jag ansåg att ett resonemang var dåligt underbyggt innebar inte ett värdeomdöme om personen (jag har dock lärt mig att ta det mer försiktigt nu utan att för den skull sluta diskutera). På samma sätt måste jag och alla andra tåla att en person förfäktar en rakt motsatt ståndpunkt.

MEN det kvinnor ofta råkar ut för är något helt annat. Argumentationen "bemöts" med osakliga påhopp, förminskanden, kommentarer om sex och/eller kvinnans utseende och så vidare. Jag minns när jag deltog i en radiodebatt och en (manlig) lyssnare hörde av sig och affekterat talade om att han inte höll med mig och att en fet kossa som jag borde hålla käft. Hur mitt förmodade kroppsomfång förmedlats via radioutsändningen är för mig fortfarande ett mysterium, särskilt som det åtminstone på den tiden inte stämde med verkligheten då mitt BMI snarare var oroväckande lågt. Jag blev inte särskilt uppskakad av denna händelse, men upprepas det ständigt och jämt och om tillmälena är värre än "fet kossa", kanske sexualiserade eller hotfulla, är det klart att många kvinnor drar sig undan. Dessutom har jag förstått att både män och kvinnor står för nedsättande kommentarer till/om kvinnor. Varför gör då kvinnor det? Jo, om en kvinna lärt sig genom socialisering in i en given "kvinnoroll" att ta mindre plats än hon kanske egentligen skulle vilja blir det givetvis provocerande att en annan kvinna inte tar notis om dessa begränsningar.

Kvinnorrollen förser också kvinnan med en viss, förväntad typ av åsikter. Här blir dock straffet dubbelbindande. Kvinnor som avviker från dessa förmodade mjuka, kvinnliga värderingar blir avskydda medan kvinnor som faktiskt har dessa värderingar blir förminskade med att "det var väl typiskt kvinnligt och flummigt att anse att X". Ett exempel på det förra är ledarskribenten Popova som folk älskade att hata när hon började på Svenskan. Popova är höger. Inget snack om saken. Folk blev skitförbannade när hon skrev. Det kan man gärna bli. Jag höll inte heller med henne för det mesta. Men så fick jag höra folk säga att "men hur kan Popova tycka så här? Hon är ju KVINNA!". Som om detta hade med saken att göra? Och dessutom: blev hennes manliga kollegor som producerade ungefär samma typ av drapor lika folkligt hatade? Jag kanske har fel, men jag kan inte minnas att de blev det.

Så visst tror jag att det är tuffare att uttrycka åsikter som kvinna och det tror jag går igen även i bloggosfären (även om jag själv hittills inte blivit "bloggmobbad"). Det kan tydligen till och med väcka mäns och kvinnors vrede att en kvinna tar plats genom att skriva om smink. Det vore bra om åtminstone andra kvinnor kunde räkna till tio när det blir provocerade av en bloggare. Argumentera sakligt om du inte håller med/tycker att tjejer ska skriva om smink/inte gillar socialdemokratiska eller folkpartistiska åsikter uttryckta av en tjej eller vad 17 som helst. Men försök identifiera när grottmänniskohjärnan tar över inom dig, man eller kvinna, och inse när du blir provocerad av att en könsroll faktiskt inte reproduceras. Ett djupt andetag och du kan vara tillbaka i en saklig argumentation kring ett ologiskt påstående i en argumentationskedja istället!

Vi lever i ett land som inte befunnit sig i krig på över 200 år. Vi har inte heller drabbats av det nya, lågintensiva, frontlösa kriget som drabbat bland annat Spanien - terrorismen. Vi svenskar har, genom att leva i fred och frihet och med en hittills hyggligt god ekonomi som kunnat garantera en god standard på infrastruktur och mycket annat, utvecklat en kultur som kretsar mycket kring trygghet. Osäkra faktorer har vi ofta försökt lagstifta bort och detta är bra på många sätt. Därför blir det lite motsägelsefullt när detta trygghetsivrande folk samtidigt har en sådan förståelse för terrorister som i högsta grad skapar otrygghet för vanliga människor i andra delar av världen. "Den enes terrorist är den andres frihetskämpe" säger man ofta i Sverige, men detta vittnar om en ganska naiv syn på vad terror egentligen innebär för de enskilda drabbade och ett romantiserande av terroristen. Det är så lätt att sitta i trygga Sverige och se på en konflikt långt borta och nästan försvara terrorister och självmordbombare genom att hänvisa till att man "tagit ställning". Men på nära håll är det inte så enkelt.

Igår exploderade en bomb i Istanbul: 31 personer skadades och några dödades. Bomben briserade i Bakirköy, en stadsdel med en vanlig gågata där vanliga människor som du och jag befann sig, förmodligen njutandes av vårsolen. Sven, som bor i staden, har bloggat om bomberna - läs hans personliga betraktelse. Den säger så mycket!

Man tror att TAK, en fraktion med koppling till PKK kan ligga bakom dådet. Idag rapporteras också om ett terrordåd i Tel Aviv med många skadade och dödade civila (=vanliga människor).

Ändamålen helgar inte medlen.

Jag kan förstå varför svenskar engagerar sig djupt för olika grupper som lever under olika former och grader av förtryck och/eller vill ha en egen stat. Men att engagemanget blir så starkt att man kan urskulda de fraktioner eller individer som utför terrordåd har jag svårt att förstå. Jag tror inte att någon "frihetskamp" kan vinnas genom terror som drabbar civila. Terrorn verkar förråande på de som utför den och jag tror det blir svårt att skapa något gott av det som eventuellt "uppnås" genom terror. Dessutom tror jag att terror verkar förråande på de som drabbas av den vilket snarare motverkar den förståelse och respekt som minoriteten skulle kunna få av majoriteten.

Vi har så lätt att, så här på avstånd, avpersonifiera offren, de vanliga männiksorna, på den sida vars statsmakt och förda politik vi kanske inte sympatiserar med. Men det är människor av kött och blod som dör och att civila angrips i sin vardagsmiljö kan aldrig rättfärdigas. Tänk dig själv: om det var i Sverige? Om det var här det fanns en separatistisk grupp som riktade terror mot civila. Om du varje dag var rädd för att din son/dotter/make/maka inte skulle komma hem från jobbet/skolan eftersom bussen kanske sprängs i luften eller om en söndagspromenad i på en vanlig gågata plötsligt blir till ett blodigt inferno. Skulle din förståelse öka för den grupp vars desperation eller övertygelse lett dem till dessa metoder öka eller skulle den minska? Skulle du säga till dig själv att den här förlusten får jag ta eftersom den enes terrorist är den andres frihetskämpe?

Genom denna bloggpost vill jag inte på något sätt förringa den politiska kamp som vare sig kurder, palestinier eller någon annan grupp för. Min poäng är snarare att vi inte skall romantisera eller släta över när terror riktar sig mot civila oavsett vad vi anser i sakfrågan i den aktuella konflikten. En sådan våldsspiral leder nämligen inte till något gott för någon av "sidorna". Vill vi trygga, priviligierade svenskar "ta ställning" kan vi göra det utan att förringa terrorns konsekvenser eller urskulda den.

Som sagt, Svens bloggpost säger så mycket.

Idag skall Nationaldemokraternas muggiga propagandapamflett i fyrfärg delas ut ibland annat mitt bostadsområde i Uppsala. Att det finns brevbärare som inte vill göra detta har det skrivits om och debatterats om både i pressen och i bloggosfären. Det är inte den aspekten jag skall ta upp här. Utan detta:

I morse när jag ramlade ut ur hissen såg jag ett ganska stort anslag som någon hade tejpat upp på porten till vårt hus. Där stod det ungefär så här (har inte den exakta ordalydelsen kvar i minnet):

”Vi som bor i detta hus vill inte ta del av ND:s propaganda och undanber oss därför utdelningen av detta material”

Ingen avsändare. Jag vet inte om det är någon enskild som tagit detta initiativ eller om det är något som föreningen kommit överens om på något extrainsatt medlemsmöte som jag missat. Kanske är det styrelsen som fattat beslut själva? Jag vet inte.

Det är så lätt för mig att hålla med om det som står på lappen och det är lätt för mig att förstå varför någon/några tejpat upp den. I huset bor flera ”invandrarfamiljer” och några ”hbt-familjer” så det finns gott om människor här som personligen skulle känna sig illa berörda av ND:s rappakalja. Personligen är jag ju absolut inte någon tillskyndare av ND och deras värderingar som alla som läst denna blogg mer än en gång förstått.

Ändå känner jag mig kluven inför denna lapp i porten Någon (eller några) i mitt hus anser att de har mandat att tala för oss alla, låt vara utifrån ”goda intentioner”. Det är väl ingen förlust annat än möjligtvis på ett principiellt plan om vi slipper ND-foldern i brevinkastet, men om man drar detta till sin yttersta konsekvens blir det problematiskt. Vad händer om någon/några (representanter för föreningen eller inte) anser att vi samfällt skall undanbeda oss valinformation från till exempel den borgerliga Alliansen eller kanske Vänster- eller Miljöpartiet? Hur ska man då se på det? Det vore hemskt, tycker jag.

Det hela gav en lite konstig eftersmak när jag parkerat mig på bussen och hann börja reflektera. Eller tänker jag helt fel? Fler tankespår, någon?

Konstaterar att Nalin Pekgul är en av de som lämnat sitt bidrag till antologin För Sverige - Nuförtiden (ISBN 9175887045) där såväl rojalister som republikaner skriver om kungahuset.

Pekgul försvarar kungahuset och anser att Socialdemokraterna bör stryka sitt krav på republik ur partiprogrammet, vilket hon också argumenterar för på DN Debatt.

Hennes grundteser är att monarkin är en symboliskt viktig sammanhållande kraft i ett mångkulturellt samhälle och att monarken genom sitt symbolvärde kan fungera som ett skydd och en talesman för demokratin i tider då den hotas. Hon pekar på det faktum att kungahuset betyder mycket för många invandrare i Sverige och hon tror att kungen, som "försvarare av religionsfriheten" kan betyda mycket inte minst för landets muslimer. Dessutom uttrycker hon sin besvikelse över att "feminister" vill införa republik nu då vi kommer att få en tronföljare som också är kvinna (Victoria Bernadotte). Hon påstår vidare att många intellektuella vill ha republik eftersom "de inte har den där riktigt nära kontakten med folk" och därför inte förstår monarkins popularitet.

Pekguls artikel är intressant och argumenten är väl värda att fundera över även för den som, vilket jag personligen är, är övertygad republikan. Jag respekterar också det faktum att pekgul argumenterar på ett självständigt sätt utan att bry sig om den officiella partilinjen.

MEN

Bara ett par korta reflektioner i all hast:

Kungen är knappast en bra försvarare av religionsfriheten. Varken Carl Gustaf Bernadotte eller hans predestinerade efterföljare Victoria Bernadotte omfattas ju av denna. Jag citerar ur Successionsordningen:

"§ 4. Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten. Lag (1979:935)."

Detta innebär att Sveriges tronföljare måste vara lutheran (protestantisk kristen) och att han eller hon förlorar sin succesionsrätt om han eller hon antar en annan tro än denna. Det vill säga: om Victoria Bernadotte reverserar till islam så kan hon inte bli drottning. Hur ser Pekgul på detta? På vilket sätt innebär denna protestatiskt kristna normativitet något gott och integrerande för Sveriges muslimer?

Ett av argumenten mot monarkin är att den verkar normativt/normerande (på mer än ett sätt) och därför går den på tvärs mot all form av mångfald och kamp mot strukturell diskriminering. Strukturell diskriminering grundar sig bland annat i att en viss tillhörighet anses "mer riktigt och genuin" än någon annan och vad är mer symbolikt normerande än det som uttrycks genom monarkin? En svensk muslim kan ställa upp i ett presidentval (om Sverige blir republik) och har i teorin möjlighet att bli president. Detta symbolvärde skall man inte förakta.

Dessutom följer en informell, icke lagstiftad normativ konsekvens av monarkin. Victoria Bernadotte får som tronföljare enligt Successionsordningen gifta sig med vem hon önskar, d.v.s. "även" med en ofrälse. Tror Pekgul att det skulle ha varit lika okomplicerat om hennes pojkvän hetat Murat eller Ahmed och därtill varit en aktiv, troende muslim när det till och med ifrågasatts att han är från en bruksort i Gästrikland? Och om Victoria Bernadotte ville ingå partnerskap med en kvinna - hade detta accepterats av mamma och pappa, hovet, pressen och de flaggviftande rojalisterna? Jag är skeptisk till att någon av dessa varianter i praktiken varit möjlig för Vickan att välja. Jag kanske har fel, men då får den som verkligen på djupet tror att något av detta hade mottagits på ett totalt oproblematiskt sätt skriva det i en ärligt menad kommentar. På detta sätt verkar kungahuset också normerande på ett sätt som går stick i stäv med frågor och ståndpunkter som Pekgul tidigare på ett mycket fint sätt visat en övertygelse och ett engagemang i.

För att förtydliga: För en person som har en genuint konservativ utgångspunkt innebär givetvis inte de saker jag tagit upp till belysning något problem, men Pekgul tillhör inte de kultur/moralkonserativa för övrigt och det är därför hennes argumentation i denna fråga blir problematisk och inkonsekvent.

Ja, det finns mycket mer att säga om Pekguls artikel och argumentation, men jag tror att jag stannar här. Hon är inte utan poänger i det hon skriver, men det finns gott om goda motargument också.

Detta med att republiken främst skulle försvaras av intellektuella och att det därför skulle vara åt pipsvängen med republik är ett dumt argument, men det kräver en helt egen postning för att till fullo bemöta detta och det får vänta till senare.

Varför har jag inte köpt in denna bok? Jag börjar bli sloppy i min yrkesutövning. Hör här:

Turkmenistans president har skrivit en bok som heter Ruhnama. Han säger att om man läser den tre gånger så kommer man till himlen. Därför har regeringen i landet förklarat den som "helig läsning" och gjort den obligatorisk i alla skolor.

Samtidigt som det är lätt att få sig ett gott skratt åt vissa av de mer absurda uttrycken för en diktatur så fastnar skrattet också i halsen. President Nijazov har utropat sig till "president på livstid" och Ruhnama är en viktig del i personkulten kring honom. Turkmenistan är en stenhård diktatur som dock är ganska okänd i Sverige. Regeringens rapport för 2005 rörande Turkmenistan hittar du här! Amnestyrapporten för samma år finns här!

Alf Svensson och Göran Hägglund påstår att Alf Svensson hindrats att bli ambassadör för Postkodlotteriet eftersom lotteriets styrelse inte anser att Alfs uttalanden om homosexuella och välsignelse av samkönade relationer är förenliga med rollen som ambassadör.

Det måste vara oerhört tragiskt för Alf att inte kunna bli lotteriambassadör. Jag hoppas att han, oavsett om detta stämmer eller ej, nu kanske kommer att förstå hur homosexuella som länge varit utsatta för strukturellt förtryck känner sig. Homosexuella som nekats anställningar eller inte kunnat vara öppna om vem de lever med om de vill göra karriär inom vissa områden. Homosexuella som inte får vård på samma villkor som heterosexuella (Se t.ex. Westerståhl: Gynekologer om lesbiska kvinnor - en intervjustudie. Risk att lesbiska kvinnor får sämre bemötande och behandling Läkartidningen 2000; 5796-5800. Öppet arkiv på www.lakartidningen.se sök på Westerståhl) Homosexuella som mobbas av arbetskamrater, skolkamrater eller släktingar.

Jo, då, Alf. Yttrandefrihet är viktigt och grundläggande i ett samhälle. Däremot så är det även så att till exempel företag eller lotterier och föreningar har rätt att själva välja vem/vilka de vill representeras av. Det har till exempel varit svårt för homosexuella idrottare att vara öppna om vem de lever med eftersom de då riskerat att bli av med kontrakt och sponsoravtal då företag valt att inte vilja förknippas med eller företrädas av homosexuella. Detta är inte något som man kan göra något åt. Jag tycker att företag och lotterier kan få göra dessa överväganden själva. Det har du säkert också tyckt tidigare, Alf. Men nu har det drabbat dig och då är en av dessa kapitalismens grundstenar (att företag eller lotteriverksamhet har ett självbestämmande om vem som skall företräda dem) inte så roliga längre, eller hur? Vill kd att vi skall begränsa denna frihet ett välja representant genom lagstiftning? Skall moralkonservativa kvoteras in som representanter för ditten och datten?

Samtidigt var det här väl ganska lägligt. Nu är det Alf och hans meningsfränder som vill framstå som en förtryckt minoritet. Det är den retoriska finten det hela handlar om. De känner att de inte längre får som de vill - det vill säga att samhället skall understödja strukturell diskriminering genom särlagstiftning. Därför ser de sig själva som taskigt behandlade (eller söker åtminstone utmåla sig som sådana).

Och Alf: det är ingen som vill "tvinga kyrkor att viga samkönade par". Det den senaste tidens debatt handlat om är att samkönade par skall få ingå äktenskap. Det vill säga att särlagstiftningen som finns idag skall tas bort. Äktenskap kan man ingå i rådhuset. Sedan får hetero- eller homosexuella par söka någon sorts religiös välsignelse i valfri kyrka som väljer att ta emot dem. Om enskilda samfund inte vill detta är det inget som samhället kan lägga sig i. Dessutom löser det sig självt - om varje präst och kyrka varudeklarerar sig (vem vill jag viga?) så kommer samkönade par sannolikt inte att välja ett samfund/en präst som blir magsur vid förfrågan. Varje kyrka får driva sin "affärsidé" gentemot sitt "segment". Men det är inget skäl för att vi skall bibehålla en särlagstiftning i äktenskapsbalken (som inte har med religion att göra).

Brorsan uppmärksammar att det är Dövas Dag i morgon.

Jag blir påmind om att det inte var så länge sedan som teckenspråk blev erkänt som ett riktigt språk. Någonting ligger det i det som brorsan och andra döva jag träffat säger att dövhet inte skulle vara så mycket av ett funktionshinder om alla vi andra bemödade oss med att lära oss åtminstone lite teckenspråk. Dessutom vore det kul för oss hörande också! Teckenspråket, har ja upptäckt, är användbart även i andra situationer där visuell kommunikation funkar bättre som till exempel på krogen. (Jo, jag har testat och det funkar utmärkt även hörande emellan).

Jag är inte så duktig på teckenspråk som jag borde vara med tanke på att min bror blev döv för några år sedan, men jag kämpar på och lär mig lite i taget.

Ett tips till alla är att satsa lite krut på att åtminstone lära er handalfabetet. Då kan man texta fram vissa grejer. Det går långsamt, men det är bättre än inget.... Med lite övning och kontakt med några döva så kommer ni att upptäcka en värld och en kultur som ni kanske inte visste fanns! Även hörandes värld blir större på så sätt! Addendum bloggar intressant om hörande och teckenspråkiga!

Hittade dessutom bloggaren Anne-Maj som nu dessutom tagit ytterligare ett steg och bloggar på teckenspråk! (Klicka på "teckenspråk" i posten så kommer en tecknad bloggpost upp i Media Player! Hur coolt som helst!).

Ett gäng ”kändisar” har skrivit på en lista för att äktenskapsbalken inte skall ändras så att äktenskapsbegreppet i juridisk mening även omfattar samkönade par. Den partnerskapslagstiftning vi har idag innebär i praktiken att vi har en särlagstiftning baserad på den könsmässiga konstellationen i en parrelation. Denna särlagstiftning skulle upphöra om äktenskapsbalken ändrades på det sätt som namnlistan nu protesterar mot.

Listan, som går under beteckningen ”Bevara äktenskapet” har tillkommit på initiativ från ledare för en rad religiösa samfund, bland annat pingstpastor Hedin , katolske biskopen Arborelius, Imamen al-Haqq Kielan, gamle ÄB:n Werkström och Svenska Evangeliska Alliansens generalsekreterare Gustavsson. Nu har då dessutom ett antal celebriteter utan primär religiös koppling som Paolo Roberto, Anna-Maria Corazza Bildt, Jan Myrdal och Christina Doctare skrivit på. Då hamnar detta givetvis i media.

Låt mig då först fastslå följande: De åsikter som uttrycks i uppropet dessa personer skrivit på stämmer inte med mina. Jag anser dock att det inte finns något fel i att dessa åsikter framförs eller att någon halvkändis eller annan person skrivit på detta upprop. Det som uttrycks innebär till exempel inte hets mot folkgrupp. Däremot anser jag att de uppfattningar de uttrycker inte är välgrundade, men det är en annan sak.

Varför har listans initiativtagare nu då sett till att halvkändisarna skrivit på den förutom att detta var ett mer kassaskåpssäkert sätt att föra ut listan och dess budskap i mainstream-media än om underskrivarna varit idel pingstpastorer och pensionerade gamla biskopar? Jo, på grund av det gamla seglivade debattknepet ”auktoritetsargument”. Det vill säga: ett argument eller en ståndpunkt blir, hur pippig det/den än må vara, ”mer sant” eller åtminstone ”mer trovärdigt” om det är en person som vi av någon anledning uppfattar som en auktoritet som säger det/skriver på listan. En svagare men lika vanlig variant av detta argument är att det är en person som är känd eller åtminstone uppfattas som trevlig framkastar/skriver under på utsagan. Om ni studerar argumenten som listans upphovsmän plitat ihop så märker ni att de i det stora hela är grundade på antaganden och metafysik på ett sätt som absolut är gångbara i en religiös kontext men som knappast skall ligga till grund för svensk lagstiftning. Genom halvkändisarna försöker listans upphovsmän övertyga oss om att "det minsann inte bara är religiösa profiler som inte tycker att samkönade par inte ska få ingå äktenskap" (och det kanske är ett sant faktum, men det gör inte argumentationen mer hållbar för det).

Därav vikten av att personer som Roberto, Corazza-Bildt, Myrdal och Doctare skrivit på. Herr Öholm tänker jag inte ens kommentera.

Corazza-Bildt tror jag hör till trevlighetskategorin. Hon är ju bland annat webbcharkuterist och tillhör en italiensk adelsfamilj, men inte ens det faktum att hon är gift med Sveriges före detta statsminister tror jag gör henne till en auktoritet i de folkhemska stugorna. Men hon är ju lite halvkändis och jag tror att många, precis som jag själv gör, uppfattar henne som ett förbaskat trevligt fruntimmer. Men inte gör det att listans argument mot ett vidgande av äktenskapsbalken blir sannare! Roberto tillhör samma kategori. Dessutom är han ungdomlig och boxas bättre än han dansar vilket man kanske tänkte sig skulle appellera till vissa segment. Någon intellektuell gigant tror jag inte ens att Roberto skulle anse själv att han är, så det är inte det auktoritetsargumentet han skall representera.

En, som åtminstone själv anser sig vara ”en europeisk intellektuell” är Jan Myrdal. Han har blivit omslagspojke för listan av den anledningen. Till och med en annars kommunistätande högerkristen tidning som Världen idag trycker hårt på att Myrdal är vänsterkille (Tor Billgren har skrivit bra om detta och om Myrdals argumenation på sin blogg). Intressant. Men den ”intellektuelle giganten” Myrdal har haft intellektuella härdsmältor förr och har egentligen ingen större betydelse i debatten längre (annat än möjligtvis om käket på servicehusen) och hans namnteckning hjälper inte heller upp en argumentation som egentligen inte håller utanför de religiösa sfärerna där metafysik och traditionalistiskt baserade "böra-från-vara-argument" inte är ett problem i analysen.
Och så doktor Doctare. Hon är en av de där läkarna som gärna syns och hörs i media och uttalar sig om och talar ut om än det ena och det andra. Läkare uppfattas (och vissa av dem uppfattar gärna sig själva) ofta som auktoriteter. Men om man har tittat tanter i halsen på en vårdcentral i 20 år eller om man är specialist inom till exempel matsmältningsorganens sjukdomar: innebär det då också automatiskt att man är mer skickad än andra att uttala sig om till exempel äktenskapslagstiftning? Icke. Även Doctares namn används som debattknep för att ge resonemanget en aura av rationalitet och vederhäftighet.

Det är klart att dessa fyra skall skriva på en lista om de ställer sig bakom den! Men argumentationen blir inte mer riktig bara för att en boxande riksdagspolitiker eller en läkarhalvkändis krattat dit autografen. Nu deltar de i opinionsbildningen i frågan och det är bra, för nu kan vi alla förvänta oss att Corazza-Bildt, Roberto, Myrdal och Doctare offentligen också argumenterar sakligt för sina uppfattningar och att de inte gör en Carola och flyr debatten. Må, som vanligt, bästa och i rationella premisser grundade argument vinna! Jag menar alltså inte att raljera med vare sig Roberto eller Doctare som personer. Jag vill bara belysa detta med debattknepet "auktoritetsargument" och jag hoppas att alla kritiskt tänkande medborgare ser igenom detta knep. Argumentationsanalys och kännedom om klassiska debattknep är nödvändigt i alla sammanhang - inte bara detta.

Min ståndpunkt i sakfrågan är följande: religiösa samfund får förfäkta vilken uppfattning i frågan de vill och skall som samfund få välja om de vill viga heterosexeulla, homosexuella, frånskilda eller olika långa par eller inte. Allt utifrån valfri trosuppfattning och argumentation. Däremot skall inte religiös argumentation liknande den som listan bygger på ligga till grund för svensk lagstiftning där äktenskapsbalken ingår. För att en sekulär demokrati som Sverige skall fortsätta att ha en, enligt mitt tycke, omotiverad särlagstiftning gällande äktenskapet (den juridiska delen) håller inte de argument som framförts av undertecknarna eftersom de i allt väsentligt bygger på religiösa premisser (om än klädsamt maskerade till något annat). Det enklaste vore om äktenskapslagstiftningen blev könsneutral och att alla juridiskt gifte sig i rådhuset. Sedan får varje par om de vill söka en religiöst färgad ceremoni i valfritt samfund som valt att acceptera den konstellation vari paret befinner sig.

Nej, usch vad trist det här är! Läs Lena Sundströms utmärkta kolumn om dessa frågor i stället!