trettinånting - trettinanting

Total jättemycket makeover: librarian edition

noreply@blogspirit.com (Malin) — Mon, 06 Feb 2006 21:05:00 +0100

Såg via nån teaser på tv att livsstilsgurun Martha Stewarts show skall börja sändas i svensk TV. Jag såg mig omkring i trerummaren och insåg att om jag kisade ordentligt skulle alla de mer eller midre muggiga pryttlar jag släpat hem från tågluffningar och backpacker-volter världen över kunna tolkas som etno-chic. Men så blir jag rädd för att få permanenta rynkor och slutar kisa varvid jag inser att inte ens de av modern donerade grejerna från Svenskt Tenn hjälper upp det hela. Det är inte chic. Det är nåt....okoordinerat över det hela. Dessutom använder jag micron oroväckande mycket trots att uppväxten i X-by gjorde att jag egentligen är en jäkel på att safta, sylta, grava lax och märka örngott. Förmodligen skulle jag behöva en dos Martha.

Mitt arbete innebär bland annat att jag skall omvärldsbevaka bokutgivningen och mediatrender som efterfrågas av låntagarna. Jag skottar mig reglebundet igenom den den bland bibliotekarier fortfarande smått sakrala sambindningslistan, vårkatalogen från Svensk Bokhandel och diverse förlagssidor på webben. Det som slagit mig är att det ges ut mer och mer självhjälps- och livsstilslitteratur och att det även är dessa böcker som ofta är "heta" bland låntagarna. Det kan gälla allt från att gå ner i vikt med Rössner, av-curla sina ungar och feng-shuia sin vedbod till att tantrapiffa sitt äktenskap.

Dessutom gillar jag TV. Jag har under åren absorberats av The Swan, Extreme Homemakover och Supernannies och jag gillar både Oprah och doktor Phil. Samtidigt har jag upptäckt att dessa program ställer frågor till mig själv. Jag menar, vem tänkte på tandblekning för tio år sedan? Förutom min kompis K som gjorde hemmavarianten av en sådan inför en jul för att dölja för pappa tandläkaren att hon regelbundet lade in mullbänkar under läppen så kommer jag inte på en enda. Mer eller mindre gula tänder hade väl de flesta som passerat femton och det hindrade inte från att få en dejt. Nu inser jag att mitt rödvin, nikotin och koffeinflin kanske borde kostas på en makeover men hittills har jag trånat mer efter en tvättmaskin. Vad berodde dessa plötsligt påkomna upplevda behov på? Varför kändes mitt hem plötsligt som en okoordinerad röra av pöbelmöbler och mitt ändå rätt hyggliga yttre saggigt?

På jobbet hittde jag svaret på frågan om både mitt och låntagarnas behov av livsstils-grejer: en alldeles nyutkommen bok som jag snabbt såg till att låna i det ögonblick den kom ut på hyllan (mitt jobb innebär såna fringisar som ni andra aldrig ens kan drömma om, ha, ha): Thomas Johanssons Makeovermani: om dr. Phil, platsikkirurgi och illusionen om det perfekta jaget.

Nu har jag bara börjat läsa, men har hittills haft både kul och lärt mig en hel del. Johansson skriver om samtidens självhjälpskultur och livsstilen som projekt. Detta livsstilsprojekt innefattar våra relationer, vår kropp, vårt psykiska välbefinnande, våra hem, våra barn, karriärcoaching - rubbet. Och budskapet är att vi alla kan välja att leva det liv med den livsstil som vi "är värda" genom en metod och framförallt genom en professionell hjälpare eller livsstilsguru. Det har dessutom nästan blivit en plikt att sträva efter ständig förbättring - allt annat anses som lite slappt och som om man är ett hopplöst fall eller lite bakom flötet. Skrämmande sant. Plötsligt kom jag på varifrån mina nya upplevda behov kom ifrån - en hel samtidstrend och industri.

Missförstå mig inte. Jag är absolut inte den som moraliserar över platstikkirurgi och annat. Jag tycker att vuxna människor har rätt att lägga sina intjänade slantar på vad de vill: det må vara botox, liposuction, viktklubb.se eller ett seminarium med Deepak Chopra. Det är bara kul att läsa böcker av människor som lyckas fånga upp samtiden och göra en syntes av den förpackad på ett smart, lärorikt och underhållande sätt. Thomas Johansson är dessutom en av de där som lyckas förhålla sig till populärkultur utan att raljera över den och att koppla samman den med lärda referenser på ett nyskapande sätt. När han till exempel kopplar ihop Phil McGraw med Weber och hans teori om den protestantiska etiken och kapitalismens anda blir det för mig riktigt roligt.

Läs boken! Jag kommer att skriva en utförlig recension när jag läst hela.

Dessutom: är det fler än jag som upptäckt tidigare slumrande makeover-behov genom de subliminala budskapen i program som Dr Phil, the Swan och Supernannies?

Som om man inte vore stressad nog ändå...

noreply@blogspirit.com (Malin) — Wed, 25 Jan 2006 20:45:00 +0100

Klämde ner mig på tågsätet och slog upp gårdagens Metro bara för att mötas av den svarta rubriken: "Experten: Föd första barnet före 30 år".

Det är professor Gunvor Ekman-Ordeberg vid kvinnokliniken på Karloinska Sjukhuset som uppmanar kvinnor att inte "vänta med att skaffa barn till efter trettio" eftersom risken att vi skall få ett missbildat barn eller ett barn med till exempel Downs syndrom då ökar. Gunvor citeras i tidningen. Hon säger följande:

"Man ska föda sitt första barn före 30 års ålder, tycker jag. Vi vet ju att ju äldre kvinnorna blir, desto fler blir komplikationerna, både under graviditet och i samband med förlossning, säger hon".

"Man ska föda sitt första barn före 30 års ålder, tycker jag". Bara den formuleringen! Då var vi tillbaka till äldre tiders läkare: den normerande överhetspersonen som talar om för oss övriga hur en ansvarsfull medborgare skall lägga livet till rätta. Vi vet detta med riskerna redan. Det hade räckt med ett sakligt konstaterande av den förhöjda risken. Vi trettinåntingkvinnor som inte fått kottar än kan faktiskt dra våra egna slutsatser! Detta ökar en stress vi redan känner! Jag visade senare en väninna artikeln och hon berättade att hon av sin gynekolog (besöket hade inget med graviditet att göra) fått en uppmaning att det nu var dags för henne att få barn - hon är ju 33 (och lever i ensamhushåll). Hon hade inte bett sin gynekolog om detta påpekande! Hon kände sig stressad av kommentaren på samma sätt som vi båda gjorde när vi läste artikeln.

Gunvor uttalar sig i Aftonbladet också där hon säger att "Det finns en otrolig press på unga kvinnor idag att hinna med både karriär och ett stort socialt liv. Samtidigt signalerar samhället att barn, det är något man kan vänta med."

Ja, det är tråkigt om kvinnor känner sig pressade till det ena eller det andra. Gunvor glömmer att det idag inte primärt handlar om att "göra karriär" (om nu det är så fel för kvinnor: för att bli professor inom det medicinska krävs väl såväl ambition som armbågar, eller?) - det handlar idag oftast om att etablera sig på arbetsmarknaden överhuvudtaget! Dessutom: varför skall barn och socialt liv och karriärer inte gå att förena? Varför litar unga kvinnor inte på att "få hjälp" från sina partners och varför litar man inte på att ens ställning på arbetsmarknaden inte är så svag att den inte tar stryk av en gravledighet?

Jag vill ha barn. Minst ett. Jag hade gärna fått barn för länge sedan. Men, Gunvor, du förstår att det är inte så enkelt numera. Trots dina pekpinnar! Du kan inte skuldbelägga mig för att mitt liv inte gick raka spåret med relationer, jobb och annat så att jag kände mig mogen att få barn innan trettio!

Jag fick en ganska vanlig uppfostran som gick ut på att "bli inte oplanerat gravid", "ta ansvar", "se till att livet är ordnat först". Detta sätt att se på graviditet och föräldraskap och att jag (och min partner) banne mig skall se till att barnet får födas till en någorlunda stabil tillvaro blev grundläggande för mig precis som för många andra. Det har inte handlat om bekvämlighet eller att jag har satt mig själv högre än att få barn osv. Det har tvärtom handlat om ansvarstagande.

För det har inte varit så lätt för kvinnor i min generation. Det har tagit tid. Man skall utbilda sig, få ett fast jobb med en hygglig, stadig inkomst, kvalificera sig för att "komma in i systemet" med föräldraförsäkring, a-kassa och annat. Fixa en bostad som inte är ett andrahandskontrakt och som helst är större än en garderob. Dessutom skall man träffa en man eller en kvinna att bli förälder tillsammans med, för att bli singelmorsa från början tror jag de flesta inte försätter sig i frivilligt. Om man lyckats få alla dessa faktorer att klaffa (vilket jag inte hade fått före trettio) så skall det funka biologiskt också. Vi vet att det blir svårare att bli gravid för varje år också. Och dte stressar många trettinåntings utan barn. Och en stressad kvinna får ofta ännu svårare att bli gravid.

Så snälla Gunvor, bespara oss pekpinnarna. Rapportera gärna objektiva forskningsresultat så att vi själva kan avgöra. För slutsatserna kan vi dra ändå. Jag litar på att du och dina kollegor finns till för mig när/om jag lyckas bli gravid under rätt förutsättningar.

Jag har vuxit upp med en funktionshindrad bror så jag är inte den som på något sätt vill romantisera detta med att ha ett funktionshindrat barn, men allvarligt talat vore inte ett barn med Downs syndrom det värsta som skulle kunna hända mig. Både föräldrarna och barnet kan ha ett gott liv ändå. Men det är en annan diskussion.

Underbar 70-talistnostalgi

noreply@blogspirit.com (Malin) — Sat, 21 Jan 2006 12:41:27 +0100

...hittade jag hos Frejaflickan som skriver om min barndoms älsklingar Drutten och Gena.

Jag hade en gång en tyg-Drutten som jag tror min moster Karin hade sytt. Den fösvann spårlöst och detta var mycket traumatiskt för mig - jag saknar den än idag.

Östtyska Drutten och Gena köptes, precis som Professor Balthazar, in för att ge oss svenska barn en motvikt mot allt amrikannskt och samtidigt lära oss goda, socialistiska värderingar. Men det fattade vi ju inte då. Det är först efteråt som jag kom på att Drutten hade samma hatt som Erich Honecker, men det kanske var så enkelt att det var just dessa hattar som producerades under den aktuella femårsplanen? Hur som helst älskade jag både Drutten och Gena och Professor Balthazar och det var banne mig roligare att bli socialistiskt fostrade av dem än av de där ångestskapande, svenskproducerade programmen om barn i tredje världen som fick mig att känna att jag, usla mask, inte hade förjänat vare sig marängswiss eller moon-boots.

Frejaflickan bjuder generöst på länkar för den nostalgiske: Drutten och Gena-film samt länken till Drutten och Gena-sajten! Klicka och frossa!

Vuxen?

noreply@blogspirit.com (Malin) — Fri, 30 Dec 2005 18:55:00 +0100

Läste DeepEdition om att bli mer vuxen. Känner igen mig delvis. Har en känsla av att detta är vanligt bland 70-talister. Vi har både strävat efter att bli vuxna och samtidigt tycker man att det är lite halvjobbigt när det väl inträffar. Jag tror också att många av oss bromsades i vårt vuxenblivande när allt bara slog grisnit under 90-talskrisen. Det var liksom inte självklart längre att det blev bättre och bättre och att det fixade sig med jobb och allt det där. Föräldragenerationen undrade vad som var fel med oss eftersom allt tog så himla lång tid: barn, fast jobb, hus och allt det där. Det blev nästan lite overkligt att man skulle komma dithän. Och som den ironiska generation vi är distanserade vi oss och började tala om att "samla vuxenpoäng". Varje vuxenpoäng jag samlat på mig har åtföljts av ett ironiskt leende på något sätt.

Det är klart, det beror lie på vilken miljö man befunnit sig i också. Akademiker i större städer har en tendens att skjuta upp åtminstone några av vuxenpoängen och vissa saker, som en hygglig bostad som man kan tänka sig att bli förälder i, är svårare för oss i dyrorter att fixa till. Det är därför jag känner mig som bruden i Masjävlar när hon träffar sin klasskompis syrra i blomsteraffären när jag åker till byn där jag och bro växte upp. Ni vet, det första hon frågar hemvändartjejen är om hon fått något smått. För det har de där uppe. Fatta att en del av mina klasskompisar har barn som är i nedre tonåren nu! De första fick barn när vi gick i nian! Det är ångestskapande särskilt som det är det enda som betyder något där i byn. Om jag säger att nej, ingen knodd än, men det beror på att jag pluggat en massa, jobbat som ett svin, pendlat till jobbet ett par år, rest jorden runt med ryggsäck och att en bostad större än en garderob där jag bor är så dyrt så det har jag inte haft råd med förrän de sista åren stirrar de bara tomt på mig och säger som i filmen att "ja, man kan ju göra så å". End of discussion.

Vuxenlistan ser ut som följer (utan inbördes ordning):
Tillsvidareanställning
Någon form av post med särskilt ansvar över något på jobbet
Genomgången skilsmässa/separation
Gift
Barn
Bil
Fast, egen bostad av något slag (ej andrahand, kombo eller mambo)
Pensionsförsäkring
ICA-kort
Aktiesparande
Lantställe
Parmiddagar
Antirynkcreme (gäller även män i denna metrosexuella tid)
Weekendresor

Fjorton punkter. Av dessa har jag klarat av 12. Vilka tänker jag inte specificera. DeepEdition skriver om att ge upp sina käpphästar. Det tror jag att jag har lyckats göra, men inför varje nyår och födelsedag summerar jag alltid på något sätt....

Ja, gott nytt år på er då om jag inte hinner skriva något imorgon.

Hur BoBo är du?

noreply@blogspirit.com (Malin) — Tue, 27 Dec 2005 16:55:00 +0100

Dagens självinsikt.... när jag nyss satt och ojade mig över skattetrycket ackompanjerad av Mo Horizon i lurarna slog det mig att detta banne mig är ett säkert tecken på allvarliga BoBo-drag.

Begreppet BoBo (eller BourgeoisieBohem som det kanske kan översättas till) kommer från David Brook's bok Bobos in paradiseoch även om jag inte är 40-talist (BoBogenerationen framför andra, även om Generation X sägs vara predestinerade att bli BoBo's hela bunten) eller har tillräckligt mycket cash (långtifrån: ingen chans att köpa en SUV för att köra till stormarknaden med här, gudskelov) för att bli en tvättäkta BoBo så finns dragen där... Alla motsatserna: Konventionell livsstil (bordssilver och serveringsvagn) kombinerat med någon slags alternativa ambitioner (bo hos bybor i Asien), kapitalism och solidaritet, finkultur och populärkultur, typ. (Lasse Eriksson gör ett kul sammandrag av boken på svenska)

BoBon kan i hegelianska, dialektiska termer sägas vara syntesen mellan den konventionella, ordningssamma borgarklassen (tes) och den radikala hippien (antites). Enligt Brooks kan BoBon delas in i rovdjuren (cash-stinna företagsledare och andra) och parasiterna (akademikerna och konstnärerna) och enligt denna definition är man som bibliotekarie med intellektuellt snarare än pekuniärt kapital antagligen att betrakta som det senare, smickrande eller ej.

Det är bara att erkänna. Skattetryck och Mo Horizon. Handgjorda tibetanska bönekvarnar på väggarena. Skitdyra, biodynamiska groddar i kundvagnen. Det är trist att den ironiska generationen förmodligen drunknar i den tryffelolja och den flerårslagrade balsamvinäger som blivit vårt opium för folket. Själv är jag inget undantag.

Hur BoBo är du?

Du vet att du blivit medelålders medelklass när....

noreply@blogspirit.com (Malin) — Tue, 27 Dec 2005 10:10:38 +0100

...du önskar dig Simpsonsboxen i julklapp men får en serveringsvagn istället....och faktiskt blir glad!

Before

After

Julstress-inte jag!

noreply@blogspirit.com (Malin) — Thu, 22 Dec 2005 13:30:00 +0100

Två dagar kvar.... Med min trestegsmetod behöver du inte känna julstress!
1) Bjud bara hem folk när det blivit mörkt. Lite skum belysning och stearinljus fixar resten. Ingen ser nu dammråttorna.
2) För en nystädad känsla: spraya strykspray på gardinerna och lägg en klutt såpa på elementet (och värm upp).
3) För att bättra på din Martha Stewart-image: kör en bit pepparkaksdeg i ugnen en stund innan gästerna kommer lagom så att doften hinner sprida sig.

Här tror man att ingen läser....

noreply@blogspirit.com (Malin) — Sat, 17 Dec 2005 13:47:48 +0100

...och så får man sin första kommentar från grannen (se kommentar till inlägget om internet och demokrati nedan) som man inte ens hunnit träffa och blabba om sin nya blogg med (du var inte ute med hundarna i morse?). Det fanns ett gammalt talesätt som löd "i rymden kan ingen höra dig fisa". Detta gäller inte bloggrymden, alltså. Men det är klart: det är ju därför man bloggar. För att bli läst, alltså. Även en kommunaltjänsteman i yngre medelåldern behöver sin arena... Kanske är det bloggen som räddar alla oss trettinåntings som inte blev programledare ;)